Min katastrofala uppväxt

Mitt livs start var för kall & hård
Jag fick för lite omsorg & vård


När jag fyllde elva
Började marken skälva

Min pappa begick suicid
Min tillvaro kom på glid

Jag stängde av min sorg
Låste in allt i min bröstkorg

Lärde mej tidigt att stänga av
Som att gräva sin egen grav

För min familj var det att blunda tuta & köra
På ytan ordning men innanför en enda röra

Det höll så länge det höll
Men sedan jag föll och föll och föll

Vid arton var jag en våt fläck
Knockoutad & i däck


Vår familj var schizoid
Vi var invaggade i en falsk frid

Alla tyckte mamma var så stark
Bara det att hon gick på "knark"...

Jag blev svårt ja allvarligt sjuk
Långt ifrån mina sinnens fulla bruk

Men så mötte jag en god fé
Hon fick mej att åter skratta & le

Hon smekte mej med sanning & kärlek upp ur min grav
Tillsammans tumlade vi genom miraklernas ljushav

Även den trasigaste människa går att laga
Så slutar denna annars så sorgliga saga.