Slänger mig på soffan. Finns inget ljud omkring mig- men tystnaden kommer inte, istället skär någon slags pil genom huvuvet på mig, en silvertråd in genom ena örat ut genom andra, en sådan silvertråd som finns i mina gamla mardrömmar, som leder från det stora, smutsiga, klumpiga till det fina, städade, glödande. Det piper, tur att jag inte har tinnitus i alla fall, eller, det kanske är det jag håller på att få.
Jag går i ett idylliskt landskap – någon sån där äng, med blommor och sådant, bin, maskrosblad, sol. Himlen är naturligtvis blå, fågelkvitter hörs någnstansifrån. Jag kan inte hitta någon luftballong, den som ska flyga iväg med mina problem och tankar som tynger mig, de som ni är ansvariga för och som jag får lida för, som jag egentligen är ansvarig för eftersom de inte existerar i annat än mitt huvud. Hursomhelst, kan jag inte hitta den, jag går istället rakt in
i en vägg. Plywood, min idyll var målad- blommorna är av plast, jag märker det nu, avsaknaden av det fuktiga, matiga levande gröna. Träden är människor i maskeraddräkter, jag ser det nu, de flyttar på sig, vänder på sig så att jag inte ska se luckan i ryggen. Nu ser jag också en cd-spelare, den spelar upp fågelkvitter och koråmanden.
Jag inser genast att något finns bakom väggen, bakom tavlan de målat upp för mig, Rembrandt Da vinci Monet Matisse, oljefärgen på trät är oäkta och det i samma rum som jag likaså, men där bakom, där finns verkligheten. Kanske är den bitter, grå, händelselös och tråkig, kanske är den spännande och annorlunda och jag vet att jag aldrig kommer att förlåta mig själv om jag inte tar chansen, jag kan aldrig gå runt i utopin igen och tänka att det är en utopi, så fort man finenr något högra än sig själv är man inte nöjd med det man har,
Därför tar jag min vänstra knytnäve. Höjer den mot ansiktet, tittar på den, inspekterar. Den är torr. Nagelbanden är såriga och fnasiga, fått för lite e-vitamin tror jag, men annars är den full kapabel, tänker jag, och känner mig som hon i Kill Bill.
Jag tar sats. Kommer på att jag är högerhänt, byter hand. Tar sats igen. Lägger all min styrka och min vilja just i den punkten på min kropp, just i min högra knytnäve finns nu all min styrka och framtidssträvan, min vilja och min rädsla och den tar kål på mig samtidigt som jag viker mig bakåt, sedan framåt med all kraft och
bang. Inte klarade jag av det inte, men nu vet jag vad jag vill, min strävan ligger utåt, min mening mitt mål
finns bakom denna tunna
plywoodmålning