Det har snöat massor idag, kornen är av salt och vatten och en del kemikalier. Skorna knarrar ju, riktigt kallt är det inte men tillräckligt, tillräckligt för att snön ska falla och stanna kvar, åtminstone för inatt. Skådar himlen bakom mitt hus, mörkt mörkt persikofärgad, jag ser skogen också, och jag ser träden med vita snösträck på alla dess grenar, även de minsta. En av grenarna med dess minsta anhängare liknar tillsammans ett huvud av en afghanhund, skrämmande likt. En annan liknar en knogig, gammal hand som ska till att lite snobbigt plocka upp sin näsduk. Överklasstant, eller kanske trollkärring, ibland är skillnaden liten just för att den är så stor. Vi gör om gradskalan till en ring av värden, gör det möjligt att vattnet kan vara så varmt att det nästan blir kallt.
Vintern är trollsk. Äkta trollsk. Det påminner mig om något, kanske mina barnvintrar i det ständigt vita jämtland, kanske just för att jag också bär runt på ett tefat, ett orangefärgat tefat, som jag försöker åka på ibland i någon backe. Det går inte, jag är för tung, min massa har ökat, mitt habitus ändrats sedan dess, och snön är lite gnidig och inte alls så åkvänlig.
Klockan är 22:22. Ett magiskt ögonblick, för att vara ute i det magiska, komma fram till ett ställe där en ovanligt kall lykta har lyst upp sin del av vägen, sitt ansvarsområde, och där ser snön lite mer ovälkomnande ut, ser ut som knarksnö, på grenarna ligger lagoma eller rejäla portioner av heroin, men jag behöver inte ta det för att bli hög. Det räcker med att se allt.
Sedan, när vi har gått en bit, kommer vi fram till det lilla buskaget där vägen svänger mot badplatsen. Försiktigt drar vi undan grenarna, jag får träda in i himmelen som ryms på den lilla bergsknallen, mycket snö och lite fotspår vars ägare också skådat det omöjligt vackra. Det drömska i synen går inte att missa. Se ut över baggensfjärden, min vän! Se ut över vattnet; det ser ut som trögt flytande, svart bläck med endast små krusvågor på toppen. Se upp mot himlen och märk att gränsen är diffus, den andra sidan ser du lite av men himlen dominerar med ett närmast purpurfärgat ljus, jag kommer genast att tänka på en vän som jag alltid förknippade med färgen när jag var barn. Nåja, dimman försvårar synen men förstärker intrycket avsevärt, dimman är nästan beige och ser kallvarm ut, den ser ut att vara skapad av blåsväder och små sömngrus. Och glöm inte att nämna att jag står mitt i det, jag är i det och inte utanför i ett bad av ljus, nej, jag är också i detta dunkelmörker och jag skådar ut över det andra dunkelmörkret och jag omsveper mig i det, filtar behövs inte i fukten.
Ser jag mig omkring så förs mina tankar ohejdat till min banrdomens narnia och mitt dockhus som ligger på vinden. Jag tänker på garderoben, den utsnidade garderoben i mörkt trä de kliver in genom, jag tänker på det lilla stenhuset som ligger gömt bland mossan och träden i utkanten av gläntan. Jag tänker på alla dessa minnen jag störtar in i, de som hjärnan inte hinner skildra eller sortera, ens tänka utan bara ana, alla detaljer som ligger i reporna på mina gamla leksaker. Med samma nostalgikänsla jag har när mina händer känner på minnesföremålen och barndomen, med samma nostalgikänsla tittar jag nu upp mot träden.
Landskapet liknar det i ett fult julkort med en ful liten tomte i. En röd tomte. Här är ljuset från de varma lyktstolparna mörkgult och varmt, och visst ser jag en tomte, en liten tomte som står bakom ett träd och tecknar åt mig att vara tyst, och pulsa mig fram i snön till honom. Han är liten och han har inga röda kläder, han har bara skynken och andra plagg av näver och skinn. Luvan är av fårgarn som hans mor har stickat, när hon väntade på att gröten skulle bli klar. Han öppnar hursomhelst en lucka i trädet, på trädets baksida, och innan jag hinner krypa in där, det är ganska smått, så ser jag i ögonvrån en faun springa förbi. Han log åt mig, det såg jag, jag blev varm. Jag log tillbaka och plockade upp vanten han hade tappat bakom sig.
Och in i trädet kom vi. Fuktigt och jordigt, en påtaglig träkänsla och kastanjelukt, men instängdheten uteblev eftersom den vänliga själstomten tände en liten lykta, han började vandra ner i rotsystemet och vi såg min barndom visas på väggarna, jag ser mina kära gamla leksaker som jag ofta drömmer om numera, jag drömmer att jag hittar ett rum fyllt med de där favoritleksakerna jag hade glömt bort, skatterna som är gömda under flera års damm. Jag ser mumin, jag ser barnen som sjunger och andra filmer, jag ser kärlek och somrar, jag ser toppmurklor och skidor, jag ser saft och pannkakor. Antagligen har jag någon slags dold längtan tillbaka, någon avklippt kontakt mellan mig nu och då, som långsamt håller på att växa samman.
Den lille tomten ler för sig själv, jag kan se det i spegelbilden från lyktan. Där är han förvrängd och näsan är lite större, men jag ser att han har lite rödblossig hy och buskiga, snälla ögonbryn. Torra läppar, men det beror bara på det kalla och fuktbindande klimatet som får alla hårägare att storkna.
Vi kommer längre och längre ner i detta magnifika rotsystem, jag anar att det ser ut precis som kronan över oss, och tomten har valt bredare vägar så att jag ska kunna komma fram. Inser att jag måste ha krympt lite, men det är ju helt naturligt.
Vi har kommit fram till den yttersta grenen nu, den yttersta spetsen av sprudlande, växande trä. I rekordfart slingrar den sig fram under jorden, snabbare än bulldozern och inlandsisen. Tomten tecknar åt mig att jag ska klämma mig ut. Att jag ska kräla mig fram i krokighetens minsta mått, att jag ska ta mig ut igenom en mynning som öppnas för mig som om jag vore grädde i en sprits, skillnaden är den att jag har ben i min kropp. Grädde har inte ben, grädde är mosigt och krämigt, ibland luftigt och ibland är den nästan en sås, ett hav av böljande fett.
Lite prövande lägger jag mig nu på mage, lite prövande krälar jag mig fram och ser hur hålet sakta öppnas! Inget ljus syns därute förstås, där är ju bara jord än så länge, men så snart jag ligger ute i jorden är jag dess första ljuskälla. Jag återger ljus som ger jorden kraft att fälla ut sin näring till mig, jag äter måttligt. Jag hör tomten från rotsystemet ge mig råd och order, ord och vaggvisor, för att jag ska fortsätta växa till den människoväxt jag ska bli, för att jag ska ha ett andligt väsen vid sidan av mig som alltid vet vad jag ska göra. Innan jag försvinner alltför långt från mynningen ser jag hans blick, jag känner igen den, jag känner igen den så djupt och jag har det i mitt minne så fårat, att jag inte kan minnas vems blick det är. Detta är något som jag fortfarande grunnar på, nu när jag har låtit mina första spirande utskott att ta sig utåt och utforska världen där utanför, som jag faktiskt är en del av. Som jag, medan jag växer, alltmer ska anpassas till och förändra... ligga och gro i som en oskuldsfull, hel människa.