ur väggen kommer en tystnad, tystnad som skär in i sinnet och river.
jag saknar den tystnaden, den som alla hatar är jag.
den som alla hatar är ett spöke, en skepnad av en monsterprinsessa som aldrig fick en chans att leva.

ur väggen kryper en känsla av obehag som får en att känna trygghet som inte fanns förut.
en trygghet som stampar, biter och slår en i bitar men som ändå känns hemma.
hemma är ett ställe dit aldrig solen når men som i ett desperat försöka att få uppmärksamhet, sipprar in genom gardinens tyghål