blod mot vit hy, detta är det jag är faktist van vid. Inget nytt men inget gammalt heller. började för något år sedan och har slutat nu... hoppas jag.
jag tänker på gångerna jag hade känslan som är varje väns, flickväns och moders mardröm när jag är ensam.
hur kan jag beskriva den? det känns som om man är påväg med ett tåg mot undergången, finns inget man kan göra, finns inget man kan säga. Bara sitter där och väntar på sin död. Det ända som lindrar smärtan är tårar och vassa föremål, men man har lovat alla som man bryr sig om om att aldrig göra det. Det är som att dem man bryr sig om hindrar en från att må bättre.
hemsk känsla... men när mörkret faller finns det inte mycket man kan göra för att hindra den från att komma kravlandes genom väggarna.
jag vill vara en fågel, så fort någonting händer så skulle jag bara kunna kasta mig ut från en klippa och glida bort i horisonten. men jag skulle ändå aldrig kunna göra det, lämna alla jag någonsin har brytt mig om... och dig.
Du som räddade mig från att få denna känsla ibränd permanent. jag kan aldrig tacka dig nog min lilla älskling.
men man tvingas alltid bli präglad av den känslan genom livet, vilket spår man än tar så hamnar man alltid på rutan där man börja. Det går helt enkelt inte att undvika.
tyvärr så är verkligheten så grym, så hemsk och så underbar.
men tänk om världen var perfekt? vad skulle vi då kämpa mot för att överleva?
hur skulle man överleva i en helt perfekt värld?