Hon hade ju bestämt sig för att aldrig låta någon komma in för nära, hur kunde hon inte ha stått emot? Han borde bara varit en vanlig kille, ingen speciell. Men ändå hade han kommit in för nära och hon var livrädd att det när som helst skulle ta slut. För allt tar ju slut någon gång.

I skolan hade hon aldrig sett honom, kanske för att hon aldrig ser. Ser aldrig på någon på riktigt. Men den kvällen på dansgolvet såg hon. Hon såg honom. Han passade inte in där, han var helt felplacerad. Det var kanske därför hon såg honom. Vad gjorde han där?

- Jag tänkte nog att jag skulle hitta dig här, det ser ut som ditt sorts ställe, viskade han.

Hon blev allt för nervös och han stod allt för nära. Vem var han? Tankarna snurrade runt i hennes huvud och hon kände att hon druckit allt för mycket öl.
- Vem är du? Frågade hon med darrande röst.
- Jag går på din skola. Har du inte sett mig? Jag ser dig varje dag,sa han.
- Nej, jag har inte sett dig, sa hon tyst och tittade ner i marken.
- Du är så vacker, sa han och rörde hennes axel.

Han måste skämta, det kan inte vara sant. Varför skulle han tycka hon var vacker? Hon hann inte svara för plötsligt var han borta. Och hon trodde att det bara var en dröm.

Men nästa dag i skolan såg hon honom. Hon såg. Hur kunde han tycka hon var vacker? Hans tjejkompisar som gick bredvid honom såg inte ut som hon. De var av en annan sort. Och hennes och deras sort talar aldrig med varandra. Deras sort blänger och viskar om hennes sort. Deras sort lyssnar på musik ur mobilierna där de sjunger om pengar, tjejer och sex. Hennes sort går tysta i korridorerna med sin mp3 och lyssnar på musik där de sjunger om brustna hjärtan. Deras sort sminkar sig allt för mycket och visar allt för mycket av deras hud. Hennes sort bryr sig inte.

Hur kunde han tycka hon var vacker? Hon såg honom, han såg henne. Sedan kollade han bort. Hon hade rätt, det måste varit en dröm.

Nästa dag såg hon honom igen. Han gick ensam, när han såg henne i trappen viskade han:

- Följ med mig.

Hon följde efter. Han gick bort från skolan, gick längts den lilla gränden som hon alltid passerar och fram till parken som ingen sitter i.
- Vem är du? Frågade hon igen
-´Du är så vacker, svarade han och kysste henne.

Det var den bästa kyssen hon fått, ingen öl andedräkt av fulla killar på ett sunkigt dansgolv. Utan en mjuk kyss i parken som ingen sitter i.

De pratar aldrig i skolan, de träffas bara när ingen ser. Det gör så ont att hon inte kan skrika ut att de tillhör varandra. För ingen får veta. Deras sort hör inte ihop.

Hon har inte ens berättat för sina vänner. Eller om hon ens kan kalla dem för vänner. De människorna hon dricker öl med på helgerna. De som alltid gråter över en kille framför henne men aldrig frågar hur det går för henne. Hon lyssnar alltid men får aldrig en endaste fråga.

Hon hade aldrig sett någon. Hon hade aldrig känt något. Det hade alltid varit tomt. Nu såg hon bara honom och hon kände bara hur hennes hjärta värkte av längtan efter honom. Hon var så otroligt rädd för att han skulle lämna henne.

Ibland kysstes de på toaletter eller smårum på skolan där ingen såg. Annars sågs de alltid i parken där ingen satt. Ingen satt där förutom dom. Det var deras park nu. Deras värld. Inget kunde nå dom där. De delade allt, men ändå visste ingen. Ingen visste att de var tillsammans. Ingen fick veta.

- Varför kan vi inte berätta? Jag vill ta med dig ut, jag vill kyssa dig mitt på stan, sa hon
- Du vet lika väl som jag att det inte skulle gå, du kan inte presentera mig för dina vänner och jag kan inte presentera dig för mina, svarade han.

- Men det gör så ont. Det gör så ont att bara träffas i smyg, viskade hon.
- Jag vet, det gör allt för ont, svarade han och kramade henne tills det blev natt.

Varje morgon när hon vaknade hade hon lika ont i hjärtat som när hon somnade. Tänk om han skulle säga att det var slut. Att han hellre ville ha en annan. En tjej som han inte skämdes för att gilla.

- Varför skäms du för mig? Sa hon en dag när de satt i parken där ingen satt.
- Jag skäms inte. Du vet att jag älskar dig, svarade han
- Hur kan man älska någon som man inte kan ses med på andra ställen än denna jävla parken? Svarade hon.
Hon började bli arg nu, hon kände att hennes röst blev hårdare.
- Jag trodde du gillade denna park. Det är ju vår park, sa han och såg så ledsen ut.
- Förlåt. Jag älskar parken. Men jag hatar detta. Jag vill vara din framför alla, viskade hon.

Det gjorde så ont att se honom i skolan med de där tjejerna. Hon behövde honom och han kunde inte ge henne det hon behövde fullt ut. Alla dessa regler, alla hemligheter. Hon orkade inte mer.

Deras möten på toaletterna blev allt färre och nu var det vinter så parken var för kall att vara i. Hon kände hur han sakta började försvinna ur hennes liv. Men hon ville ju inte. Men hon orkade inte heller mer.
Är kärlek verkligen värt all smärta?

Hon började ignorera hans samtal, hon svarade inte på hennes sms och det var så fruktansvärt kallt ute. Men det gjorde inget, hon gillade kyla. Då behövde hon inte låtsas. Det var lika kallt ute som inne i henne. Hon ville inget annat än att hålla hans hand i korridoren. Men hon drog sig undan.

I skolan såg hon hur han försökte fånga hennes blick, han såg så ledsen ut. På toaletterna där de brukade kyssas satt hon numera och grät.
Kyssar hade bytts ut mot tårar. Hennes liv var tomt igen.

En natt när hon låg vaken i sin säng så insåg hon att hon aldrig skulle klara sig utan honom. Hon tog på sig kläder och sprang till honom. Hem till hans hus. Hon hade aldrig varit där, men hon visste att det var nu eller aldrig. För hon skulle gå sönder om hon inte fick vara nära honom.
- Vad gör du här? Tänk om mina föräldrar skulle varit hemma, sa han när hon hade ringt på.
- Jag klarar mig inte utan dig. Jag orkar inte känna mig så tom, sa hon och började gråta.
- Jag klarar mig heller inte utan dig. Varför har du inte svarat när jag ringt? Jag har saknat dig så, svarade han och kramade henne.
- Jag vill inte att vi ska vara hemliga längre. Snälla detta måste sluta. Vi måste vara synliga för världen. Jag har alltid varit osynlig tills du såg mig och jag såg dig,sa hon.
- Jag älskar dig så mycket, men det går inte. Om vi ska vara tillsammans får det vara i hemlighet, sa han.
- Nej! Jag orkar inte mer. Det kan inte fortsätta. Jag klarar mig inte utan dig men jag klarar mig heller inte om jag bara får dig halvt. Jag vill ju bara att du ska ta min hand i korridoren eller kyssa mig på stan, skrek hon och öppnade dörren och gick.

Hon gick i timmar, tills solen började gå upp igen. Hon kunde inte sluta gå. Hon hade ignorerat alla hans samtal men nu läste hon hans sms.
”Jag älskar dig”. Det gjorde så ont.
Hon skulle aldrig släppt någon in för nära. Hon hatade att hon sett honom.

Nästa dag i skolan såg hon honom i korridoren. Han gick med sina vanliga tjejkompisar och nu gjorde det mer ont än innan. Men då hände något som ändrade hennes liv. Han gick fram till henne mitt i korridoren och kysste henne. Mitt framför alla. Sedan tog han hennes hand och de gick genom korridoren.
De var nu synliga för alla.