Hon säger att det är min tur nu
Att det återigen är den tiden på veckan
Tiden när man ska få ur sig allt som hänt

Jag sätter mig där i fotöljen
Hon sätter sig mittemot
Frågan kommer ganska direkt
- Hur har veckan varit?

-Hur har veckan varit?
jag tittar ut genom fönstret och svara inte
Försöker fokusera på balkongen på sjukhuset mitt emot
Flyttar blicken till golvet och fokuserar på sladden bakom byrån

-Jo det är som vanligt
Hör jag mig själv säga
Det är som vanligt
Va fan håller jag på med
Inget är som vanligt allt e kaos och jag vill inte vara vaken på nätterna
Men det vågar jag inte säga direkt.

Sedan kommer nästa fråga
- Vad har du funderat på sedan sist
Nu vill jag bara skrika rakt ut att jag är livrädd att jag ska ha borderline
- Har väl funderat lite kring och försökt läsa om borderline.
Svaret är tamt och inte direkt övertygande.
- Tror du att du har det?
Frågar hon
Ja det tror jag!
vill jag skrika och bara bryta ihop men så kan man inte göra.
- Jag vet inte, kanske inte.
Va fan e det för svar?

Inne i skallen skriker jag bara snälla be mig göra ett test jag vill göra det men vågar inte fråga.

Borderline är inte farligt
men jag vågar inte säga att jag tror jag har det.
Snälla dra det ur mig, jag fungerar så vågar inte säga saker
För säger jag saker kan folk bli arga
Och ingen får bli arg på mig
För den som är arg på mig hatar mig
Och den som hatar mig vill att jag går till spåret

Kanske är det där jag borde vara
Vid spåret och klappa på tåg.