Jag älskar dig säger du ibland,men jag undrar gör du verkligen det .
Är det mitt yttre skal som du tror dig älska för min insida är tom,kan man då älska någon så trasig att knappt själen finns kvar.kan man då älska någon som är så ofömögen att ta imot och ge det som kallas kärlek.

Kan man älska någon för kärlekens skull.kanske är din kärlek till mig bara en önskan om att det verkligen var så.

Kan det vara så att vi båda är två bortglömda själar så söndriga att vi dras till varandra för finna tröst i det vi aldrig fick.kanske vet jag att du tröstar mig och om jag försöker trösta dig så kanske vi kan ge varandra ork att gå vidare i livet.

Men är detta kärlek eller ett behov av att få gottgöra det som blev fel,hade du haft en starkare grund att stå på så hade du kanske inte brytt dig om en sådan som jag.

Men någonstans i ensamheten finns det en tacksamhet mot dig.en tacksamhet för att du bryr dig ,för att du ser mig för den jag är,att jag i dina ögon kan få vara sårbar utan att det är fel.

Två sargade själar på väg mot samma mål.två små som inte fick vad livet kunnde ge,två ensamma vandrare som någonstans någon gång levt och kännt samma sak.

Kanske var den tider våran.då för länge sedan.