”… som om jag inte var här, aldrig någonsin sjöng jag om träden eller kärleken, bara som saknaden efter något som jag verkligen kunde tycka om…”
En apa kan uttrycka sina känslor bättre. Slå lite på träden för tusan. Hon läser upp dikter som jag tror handlar om djungelvrål.
”… stjärnorna! Endast ni kan trösta min sorg som för årtionden har huggit upp mig inifrån, från magen och in i mitt kära huvud som endast…”
Hon skyller på stjärnorna för sin ensamhet. Går hon för långt?
”… och från fattigdomen ska jag resa mig, och le dig min älskling i ögonen och en dag få känna din hand i himlen. Tack! Tack så mycket.”
”Tack Ann, tack för din dikt. Skulle nu våra jurygrupper kunna enas om poängen?”
Jerker tycker vi ska ge henne en sjua.
”Jag trampar på stjärnor varje dag” säger jag och ändrar till en femma. Vi räcker upp våra nummerlappar, gubben som sköter i Falköpings Poetry Slam räknar högt, och verkar besviken på våra poäng.
”Jag har fått nog. Vi tar en öl” säger Jerker.

”Fan. Okej, så jag dejtade den här tjejen ett tag i somras, och allt gick fint, hon var trevlig och så där, men jag fall inte för henne bara. Så jag sa det till henne, och hon sa okej, liksom jag var inte hela hennes liv, hon kunde ta det. Sen började jag få sånna där telefonsamtal om kvällarna, från henne, då hon vill träffas, och jag sa nej varenda gång, sen blev allt bara mer våldsamt, och hon började typ trakassera mig. Sexuellt liksom.”
En bar i centrum. Klockan? Ingen aning, jag har börjat berätta om Camilla.
”Shit. Vad sa hon?” frågar Jerker intresserat.
”Jag tänker inte säga vad hon sa, men det var ganska jobbigt. Jag trodde hon ville sticka knivar i mig ett tag.”
”Ringer hon fortfarande?”
”Näe, hon har lagt av nu.”
”Om det är något jag har lärt mig så är det att kvinnor är så jävla känsliga.”
”Shit, skämtar du.”
”Dom har något sätt som gör att vad man än gör, så får dom en att tro att allt är ens eget fel. Även om man vet att dom gjorde tabben, fattar du?”
”Dom är onda av naturen. Dom kan inte rå för det.”
”Vilka djur de är.”
”Som alligatorer. Sväljer en hel.”
”Shit alltså.”

Vid det här laget hade vi druckit ganska många öl. När vi kom in var vi ensamma, men nu verkade stället nästan vara fullt. Nog för att jag tvekade på min synförmåga, men jag tyckte mig till och med känna ingen några vid nått av borden. Dags att pissa igen, jag kommer ifrån det lilla bås som vi sitter i, och rör mig mot toaletten. Jag hittar och jag släpper ut det. Tvättar händerna.
”Hey, det är ju du!”
”Ugh?” Det är en tjej här som tror hon känner mig. Jag känner igen hennes ansikte men framför allt hennes röst. Den är mjuk, den ligger fint i halsen.
”Det var du som gav mig en femma!” säger hon, pekar på mig och ler. Tjejen, från Poetry Slam. Trodde hon var för fin för det här, men hon är faktiskt söt. Varför tyckte jag inte det förut?
”Hhm. Jag känner igen dig. Vad var det du hette?” stönar jag fram. Fan, jag är full.
”Ann, Ann Bauer. Och du?”
”Charles. Har tyska rötter också.”
”Düsseldorf?”
”Lessen, Berlin.”
Pinsam tystnad.
”Häng med och drick dig full med oss. Ta med dina kompisar också.”
”Visst, okej.” svara Ann. Vi går ifrån toaletten och hon hämtar en ganska stor blond tjej från baren medan jag sätter mig med Jerker och ger statusrapport.
”Poeten? Hon är söt.”
”Japp japp, och nu kommer hon.”
”Hej, Ann Bauer” hon sätter sig ned mittemot mig.
”Jerker”
”Sissela” säger den feta blondinen och sätter sig ner. De har varsitt halvtomt vinglas med sig, och något säger mig att de här två flickorna inte är lika fulla som vi.
”Nå, vad sysslar ni med?” frågar Ann. Sissela stirrar ner i bordet blygt.
”Jag pluggar juridik” ljuger Jerker.
”Student. Och vad gör du Ann?” Jag vill flörta med henne.
”Jag vill kunna jobba som poet. Jag har skrivit fyra diktsamlingar på två år, och en förläggare kollar på en av dem nu, han säger att jag har goda chanser.”
”Bra. Det finns för lite bra svenska poeter. Lindström försökte sig på at göra en diktsamling, du kanske har läst den. Ren skit. Han försöker låta sårbar, ensam och använd. Inte en chans, han låter som den överklass stockholmare han är.”
Jerker spiller öl i sitt skägg och börjar suga ur det. Sissela tittar på intresserat.
”Skriver du något då, Charles?” frågar hon och verkar engagerad. Flörtar hon?
”Mest fyllevisor, som ingen utom jag förstår.”
”Jag skriver mycket om blod” säger Jerker, fortfarande sugandes på skägget. Sissela frågar honom något, och de går tillsammans till baren.
”Vad?” frågar hon mig.
”Inget. Du är ganska söt trots allt.”
”Trots allt? Vad menar du?”
”Nej, jag ville bara säga det”
”Trots att jag är en poet? Är de det du menar?
”Kom igen, jag sa inte det”
”Men du tänkte det. Fan, du är bara full. Jag tror du är avundsjuk på mig. Att jag vågar satsa på att vara poet.”
”Nej, det är lugnt. Jag är en värdelös poet, jag vet det själv.”
”Varför skulle du annars ge mig en femma i betyg?”
”menar du allvar? Är du sur för det?”
”Du är fan för full för att veta när du hör en bra dikt. Du har säkert druckit i dagar, du vet inte vad du snackar om”
”Bullshit, jag vet vad poesi är, jag läser massor av böcker”
”Ni gav mig en femma! Alla andra gav mig nior eller tior! Ni är för fulla för att veta hur en bra dikt låter!”
”Men din dikt var så jävla förutsägbar., så jävla vacker i sina beskrivningar över ditt svåra liv.”
”Det är ju det poesi handlar om!” säger hon som om jag inte fattat något. ”Att kunna få ut allt på ett vackert sätt.”
”Nej, skit är det. Du lever i nån Disneyvärld, då allt ska vara så fint och säkert. Varför kan du inte acceptera att mänskligheten som den är; ful och äcklig, full av mördare och våldtäktsmän och pedofiler. Beskriv den här jävla världen som den är så kanske nån kan tycka om dina dikter på riktigt.” säger jag och börjar känna mig varm.
”Du är så full av skit. Jag förstod det direkt! Du läser dina Bukowskiböcker om fyllor och att knulla flickor och tror att det är det livet handlar om, det som verkligheten handlar om, utan att någon gång gå ut och försöka se världen som den är”
”Försök inte, jag har träffat människor, jag har varit i bråk och jag har varit kär och jag har varit rädd. Det är du som växer upp med Bambi och blundar åt alla uteliggare och tror att du är ensam! Du tror du är så jävla speciell men det är du inte, du är precis samma skit som jag är.”
”Dra åt helvete Charles, du är bara sur för att du inte kan älska någon, att du vill att alla bara ska säga att allt är skit så du inte ska behöva ens försöka göra något åt allt. Dra åt helvete, jag behöver inte lyssna mer på dina jävla fyllesamtal” säger Ann och går ifrån båset, sätter en cigarett i mungipan och går ifrån baren.
Fan. Jag vrider mig om för att kunna se Jerker i baren, men han är inte där. Jag sätter händerna mot tinningarna och stirrar ner i bordet. En hand läggs på min axel, och Jerkers skägg kliar mitt öra.
”Det där gick ju snyggt” säger han, föga överraskad.
”Jätte. Hur gick det för dig?”
”Hon hade pojkvän. Det tog henne tjugo minuter att få fram.”
”Jag mår skit”
”Har jag gjort sen julen -03”
”Mer öl?”
”Nej, nu nalkas whiskey”

”…och aldrig mer ska jag försvinna från de som älskar oss så mycket,
att de skulle ge bort sin frihet mot en kram från någon som menar det.”