”och sen frågar han, Patte, varför ligger du bara med sjuåringar? Och jag svarar `för att de får min kuk att se större ut!´ Fattar ni?!” Grabbarna flabbar. Bordet bakom oss kaster långa bestämda blickar mot oss, men vad spelar det för roll? Anfall är bästa försvar, som Sun Tzu sade, och jag vill bestämt hävda att han visste bra mycket mer om krig än du.
”Okej, men vad är ditt fultal då?” frågar en av grabbarna.
”Det är för fult!” säger jag och grabbarna flabbar igen.
”Snackade med en psykolog förra månaden” börjar jag. ”Hon ville ha reda på varför jag gör det jag gör. Jag menar, du kan väl fråga vem som helst det, och ingen har svaret! Jag har fått höra att jag är psykiskt sjuk, att jag är det lägsta som finns på jorden och att det är ett under att jag överlevde sex månader på anstalt utan att få min ringmuskel våldtagen så hårt att jag kan ha den som halsband. Men jag svarar alltid samma sak. För femtio år sen fick du elchockar genom huvudet för att du var homosexuell. Den läggningen sas vara en psykisk sjukdom, ett fel, något onormalt som inte Gud kan tillåta. Idag är det konstigt att inte vara bög för fan! Samma sak gäller för mig. Idag är jag en psykisk sjukdom, om femtio år kommer jag vara normen, och NI något onormala. Ni kommer att kallas pedofober för att ni inte vågar kolla på barnporr. Ni kommer att bli av med jobbet för att ni snackar skit om vad chefen gör med sin brors dotter. Ni, den stora gråa massan, förlorar för att ni inte kan stå på er, ni inte kan säga vad som är så speciellt med eran gråa massa. Vi däremot, vi ger igen.Vi som fick handdukarna smiskade mot oss i duschen, vi som ni skrattade åt. Vi som gick in i döden för något vi inte kunde rå för i koncentrationslägren, vi ger alla igen för vad ni har gjort mot oss. Det kommer att göras filmer om oss, hundratals, tusentals, om att leva med skräcken att bli upptäckt, att kanske låsas in, om vårt mod för att vi vågar stå för vad vi är. Ni däremot, vad har ni att komma med? Ni har inga unika egenskaper. Ni är speciella, det kan jag gå med på, men ni är inte unika, inte unika som oss. Vänj er med att sitta på avbytarbänken, för ni är bara statister i våran pjäs” säger jag, ställer mig upp och sveper ölglaset medan grabbarna applåderar och skrattar. Alltihop är ett skämt, och alla är en clown i andras ögon.
”Så vad ska du gör nu då?”
”Gråtrunka till Leon!” skriker jag nästan och tar på mig jackan och lämnar puben.

Runt två nästa dag lämnar jag lägenhet, köper ett paket tuggummi i en kiosk på vägen och går till skolan. Kvart över går ungarna ut, några gladare än andra. Jag bryr mig inte om de som går snabbt, de är på väg någonstans. Jag riktar in mig på de som kommer ut sist, de som inte blickar ut mot parkeringsplatsen eller bussarna. Jag håller mig undan ett par minuter till, låter ungarna delas upp, undvika grupperna med pojkar och försöka lista ut vilka de söta flickorna är under alla lager med vinteroveraller, dunjackor och halsdukar. På väg att lämna skolgården ser jag henne, med blont tjockt hår som ramlar ur mössan och med en tjock rosa-orange rock. Jag låter henne gå ett par meter till, och sen springer jag ikapp henne och frågar
”Har du sett min hund? En svart labrador, inte högre än så här?” säger jag och håller handen i knä höjd. Med den andra handen har jag fiskat upp ett litet hundkoppel.
”Näe” svarar flickan osäkert.
”Hon heter Ellen, kan du hjälpa mig hitta henne? Hon måste vara mycket nära?”
”Näe, jag måste hem och göra läxor” säger flickan utan att kolla upp från mössan. Jag sätter mig ner på knä, lägger ena handen på hennes axel och säger allvarligt
”Jag behöver verkligen din hjälp här, jag kan inte klara det utan dig”
”Men...”
”Vill du ha ett tuggummi”
”... Okej...” och jag ger henne ett, reser mig upp utan att ta bort handen från henne och vi börjar gå mot min lägenhet. Jag frågar vad hon heter, hon svarar Elisabet och då och då ropar jag mjukt hundens namn och Elisabet gör samma sak. När vi står utanför mitt hus säger jag
”Mina grannar kanske har släppt in hunden, vi kollar bara snabbt, sen får du gå hem, okej? Jag har lite godis där uppe om du vill ha.” Flickan tittar äntligen upp på mig och när jag ser hennes gröna, lugna ögon känner jag hur det rycker till där nere, och jag känner hur det nästan brister, hur min hårda koncentration är på väg att slippra bort. Flickan hänger såklart med upp.

När jag låst dörren börjar jag med att hjälpa henne ta av sig alla ytterkläder, vilket tar ett tag, men det är nästan omöjligt att få av en unge ett par hårt snörade kängor senare när jag bundit henne och hon skriker och sparkar. Bindandet är inte så svårt. Elisabet ska precis ta godis när jag vrider hennes små taniga armar bakåt och tejpar ihop dem, bär henne sen till sängen där repen till sängkarmen redan är färdiga att bindas till varsitt ben. Med benen särade och händerna bakbudna handlar det bara om att undvika munnen för att inte bli biten när jag klipper upp hennes kläder. Jag tycker om skriken, det är en del av min grej, jag har aldrig tyckt om munkavlar och dessutom har grannarna aldrig klagat på skriken. Ungarna frågar aldrig varför, de har ingen ångest eller långa gnällande om att jag ska vara snäll och släppa dem, eller varför jag just tog dom. De bara skriker tills de inte orkar längre. När Elisabet till slut har skrikit färdigt, och jag i fullständig extas smekt hennes mjuka, lena kropp och kommit fram till att hon kan som högst vara åtta, pratar jag lite med henne.
”Jag minns hur jag var i din ålder. Precis upptäckt min sexualitet faktiskt. Jag kunde få min kuk att stå upp och jag tyckte om att smeka den. Jag kunde inte runka än, nejdå det skulle ta flera år innan den biten kom in, men jag visste vad jag tyckte om redan då. Jag tyckte om små bröst. Jag tyckte om tjejer i min ålder, redan då. Innan de blir så medvetna om sig själva. Du har ett så oskyldigt sätt att röra dig på. När du slickar på en glasspinne gör du det utan att förstå varför det kan få pojkar upphetsade, nej, det handlar om hela ditt sätt att röra dig på, det är så naturligt, så rent. Jag tycker om det. Jag tycker om att din kropp just nu är i dess toppform, hur mjuk du är, hur hela din kropp är enhetlig som en docka, med ljus hy och en så mjuk hud att jag nästan tror att det är trolldeg. Jag älskar verkligen dig.”