När jag tampas med mina egna andar
är det som att andas med huvudet i en lavalampa
där ord och bild blandas till en och samma.
Inuti den mystik som överväldigar min lingvistik
finns en ambitiöst medvetslös abstraktion i ren panik
över den surrealistiska känsla att inget är sig likt.

Jag fuktar min fruktan
över att tvånget inte går att tukta
genom att urkärna min hjärna
med grotesk precision
som om man gjorde origami med salami
i en psykiskt stabil gråzon.

Men att förlora det man håller kärt
och ifrågasätta det man lärt
kring vad som är verklighet och vad som är imaginärt
är en plåga ingen bör beskåda
så jag antecknar mitt oreda och låser in det i en låda.