Ur mitt trasiga mentala skick
försöker jag förmedla
det kosmiskt omfattbara djupet i din blick,
men min katastrofala förmåga att tala
försätter mig i en plågande dvala
sjunkandes ner i ett neurotiskt stim
av att försöka förklara mina känslor i rim.
Varje gång du tittar åt mitt håll
tappar jag all kontroll som om
du sänt en sond av euforiskt tillstånd.
Penetrerandes mitt medvetande
är dina ögon så beroendeframkallande
att jag tvingas slingra med knep och trix
för att nå dina ögon och få min fix
då min sociala komfort flugit längre bort
än vad något öga nått.
Känslan av min längtan fyller mig med ängslan
då det är så himla sällan
jag finner mig kapabel att knyta dessa band
då våra blickar äntligen möter varann.