Det var verkligen paradoxal respiration.
Omöjlig andning.
Syrgas till det blev sår i näsan, konstans näsblod och rispor i halsen. Men det var min räddning och bästa vän.
De första dagarna minns jag inte mycket av. Det kändes bara fel, så otroligt fel att som sextonåring inte kunna göra någonting själv - inte andas, äta, dricka, sitta, prata och allra minst gå på toaletten och duscha - jag fick hjälp med precis allt. Det är inte så det ska vara. För någon.
Efter en vecka minns jag hur överläkaren kom in på mitt rum, för säkert tredje gången den dagen, och satte sig på en stol. Och suckade. Det var det enda.

Det kändes inte så där jävla hoppfullt då.
Och sov gjorde jag inte.
Gjorde praktiskt taget ingenting. För att jag inte kunde.
Så skulle jag upp och gå lite till slut.
Men musklerna hade mist sin styrka, jag kunde inte gå.
Dessutom påverkade det andningen, det var svårt nog att sitta upp.
Jag fick lära mig gå. Igen. Det fick jag göra två gånger till under den tiden.
Det var jobbigt och jag orkade bara några meter åt gången.
Rullstolen stod mig nära, med den kunde jag vistas utanför avdelningen.

Ljuspunkterna var mina djur. Jag fick inte träffa dem då jag låg på infektionen, men två stora bilder satt på väggen så att jag kunde se dem från sängen.

Det var vännerna. Några kom i alla fall, med passionsfrukt, godis och nötkräm. Alltid lika uppskattat!


Sedan var det turerna till biblioteket, visserligen med rullstol, dropp och ibland syrgastub, men det var bra att få se något annat, sitta vid datorn och vara som alla andra i min ålder.

Så det fanns bra stunder, och många bra i personalen. Några var helt underbara människor.

Men det fanns många väldigt mörka stunder också, som var mörkare än vad det vanligtvis var. Sådana dagar som alla har.
Men alla kanske inte blir nöjda över att få flytta till en avdelning två våningar upp endast för att det är längre till marken från fönstret där.
Och det är kanske inte alla som ber om en pennvässare på lekterapin, endast för att kunna pilla upp den och rita ränder på huden med bladet.
Förmodligen inte.

Och det är väl tur det.
Men jag hade tröttnat på sönderfrätta blodkärl efter starka mediciner, slangar till lungan och i näsan. Med all rätt.

Jag är fortfarande trött på bara tanken av det, av allt, av sjukdom..

bearbetar, lagar, förvarar.
långt in, långt bort.