Jag blir lugn av hans andetag. De är långa och djupa och Markus har dessutom alltid varit en av de människor som alltid andas högljutt. Flåsande, liksom. När jag lärde känna honom kunde det störa mig ibland, nu älskar jag det. När jag lärde känna honom störde jag mig förresten på nästan allt med honom. På den tiden var jag till exempel en åsiktsmaskin som spottade ut mig en åsikt varje gång någon sade någonting. Jag kastade ut moralkakor åt höger och vänster till alla som ville och inte ville, där jag stegade fram genom livet. Vissa tyckte nog att jag var präktig, andra blev imponerade och jag var van vid båda kategorierna av människor. Men Markus ville inte in i någon av de facken. När jag började haspla ur mig åsikter log han mest åt mig, som att han tyckte att jag var lite överdriven eller barnslig. Då trodde jag att det även var förakt. Jag blev ursinnig på honom och ställde honom mot väggen flera gånger, ville få honom att diskutera något med mig, ville få honom upprörd eller intresserad. Men han log mest och gled iväg som en tvål ur mitt grepp. Jag hade alltid ansett mig ha ett fast grepp om människor. Jag tror att Markus gjorde mig till en mer behaglig människa. Jag är fortfarande dramatisk och tycker mycket, men jag tillåter mig själv att inte ha en åsikt ibland och att faktiskt erkänna att jag inte har satt mig in i en fråga. Man måste inte ha koll på allt.

En annan sak som jag störde mig på, som hör ihop med det förra, var att han alltid var så lättsam och bekymmersfri. När vi satt med varandra i en grupp av människor och jag anförtrodde dem något av mina ändlösa bekymmer så kunde han säga: ”Jag förstår inte varför du oroar dig för det där. Det är inte så farligt.” Kanske förstod han inte alltid mitt ängsliga hjärta som alltid ville ha kontroll. Det visste han också och han kämpade ofta för att förstå varför jag jämt oroade mig för så mycket. Nu när vi har känt varandra ett tag vet jag att det har hjälpt mig otroligt mycket. Jag kan komma på mig själv med att säga till andra människor nu för tiden: ”Varför oroar du det för det? Det är väl inte så farligt!”

Men allt det där som störde mig började efter ett tag rinna ut i sanden. Ungefär som en våg som till en början ser gigantisk ut, som man tror kommer att slå mot klipporna med enorm kraft, men som man förvånat bevittnar avtar i styrka och sedan sakta smeker klipporna och utan ett ljud glider tillbaka ut i havet. Efter ett tag kom jag liksom inte ihåg vad som var så jobbigt med Markus. Vi brukade sitta kvar på fester och prata när alla andra hade gått och värden gäspande sa att han eller hon skulle gå och lägga sig. Från början umgicks jag med honom bara för att han umgicks med mina vänner. Senare umgicks jag med mina vänner mest för att han umgicks med dem. Jag kommer speciellt ihåg en kväll. Då gick vi hemåt från en av våra gemensamma vänner och klockan var säkert tre på morgonen. Han hade berättat om sin gamla moster Ulla som brukade kraxa om smulor så fort man åt kakor och helst ville att man skulle äta dem stående vid diskhon. Och jag berättade om min farbror Ulf, som bodde ute i skogen och lätt hade kunnat sova i en säng full av kattbajs. Vi tänkte oss dem i samma hus och fick en sådan stor skrattattack att någon öppnade fönstret och skrek åt oss att hålla käft. Då skrattade vi bara ännu mer.

I början av vårt förhållande trodde jag att det bara var jag som förändrades i hans närvaro. Att han var någon sorts gud som hade skickats till mig för att jag skulle kunna bli en bättre människa. Jag tror att jag kände mig ovärdig någon som var så glad, någon som var som en sol i mitt liv. Du vet den där underbara känslan när man var liten och vaknade på morgonen första dagen på ett lov och insåg att man inte skulle behöva gå till skolan på flera veckor? Så kändes det varje morgon när jag vaknade och insåg att jag skulle få träffa Markus idag. Senare förstod jag att jag även var hans sol. Inte allt på samma sätt, men ändock hans sol. För jag såg igenom allt. Alla människor såg honom som ett roligt tivoliområde. Han erbjöd nöje, han var stabil och hans uppgift var att ge. Men han var så mycket mer än så och han var sårbar. Det såg jag och han älskade mig för det. Han berättade senare att jag var den enda förutom hans mamma och hans bäste vän Aron som han kunde gråta inför. Alla andra blev chockade och undrade vad de skulle ta sig till när han grät. De tyckte helt enkelt inte att det passade sig för någon som var så stark.

Jag skulle önska att jag kunde säga att det var som ett enda stort lyckorus att vara kär i Markus. Att jag njöt varje sekund under vår relations uppbyggnad och att han bara gjorde mig lycklig. Men det vore att ljuga. Jag har alltid varit en orolig person och Markus och min relation stod på min oroslista från att jag blev kär i honom intill denna dag. Visserligen har jag blivit säkrare och säkrare med åren, men jag var läskigt medveten om att ju mer man älskar någon desto djupare sår kommer man att få om något händer. Jag oroade mig när Markus och jag hade varit ihop ett tag och man liksom inte hade så mycket nytt att berätta – Skulle han tröttna på mig? Jag blev orolig när vi skulle ha sex för första gången på våran bröllopsnatt – Skulle han dumpa mig om jag var dålig i sängen? Jag blev orolig när han skulle jobba tre dagar i veckan i Gävle och vi skulle ses mer sällan – Skulle vår relation dö ut? Men jag hade inte behövt oro mig så mycket, vilket är lätt att säga såhär i efterhand, för Markus älskade mig verkligen. Han brukade ta mitt ansikte mellan sina grova händer och säga: ”Jag skulle aldrig be om något annat. Du måste vara det vackraste som finns.” Och när jag var med honom kunde jag inte tvivla på hans kärlek. Vi älskade verkligen varandra.

Hans frieri till mig var verkligen speciellt. Vi hade bestämt oss för att göra något udda på vår andra årsdag. Vi skulle dyka och snorkla utanför Gotlands kust. Så vi åkte till en liten stuga som Markus morfar ägde och snorklade där i några dagar. En dag hade vi simmat långt ute till havs och han hade hittat en grå snäcka till mig som han sa hade samma färg som mina ögon. Vi skrattade tillsammans åt hans klyscha. Vi älskade att skratta åt klyschor. Sedan simmade han in i en brännmanetstim. Markus brukar vara världens lugnaste person, men nu fick han nästan panik. Det var inte konstigt eftersom han fick svårt att röra kroppen av all smärta. Jag har alltid varit urusel på livräddning, men jag lyckades på något sätt få in Markus i land utan att själv bli stucken och ringde ambulans. Han kunde knappt röra på sig och andades väldigt ryckigt. Nästa dag, när han vaknade bredvid mig i sjukhussängen tittade han olyckligt på mig och sa: ”Jag hade en fråga som jag aldrig hann fråga igår.” Jag nickade uppmuntrande med oro i blicken och han sa med ett nöjt leende: ”Vill du gifta dig med mig?” Någon annan kvinna kanske hade blivit upprörd om hennes pojkvän hade friat till henne i den situationen. Han låg på en vit brits helt täckt med svullnader och jag var svart under ögonen av trötthet. Men jag blev inte arg. Jag kysste honom överallt jag kunde komma åt utan att orsaka honom smärta och sa: ”Ja...Ja...Ja...Ja...”

Jag tror att vårt äktenskap har varit som många andra äktenskap. Vi åt bullar ute i solen på somrarna och vi reste till Mallorca på smekmånad. Vi hade en röd Audi och engagerade oss i kyrkan. Vi funderade på barn och passade våra syskons barn. Vi grälade om halvdiskade temuggar och hånglade framför Love Actually. Men jag hade inte velat göra det med någon annan. Vi hade bara varit gifta i sexton månader när Markus fick veta att han hade cancer. Han fick en bulle i hårbotten som jag tvingade honom att kolla upp. Det var leukemi och vi grät i det där fula väntrummet, kind mot kind. Hans orakade kind mot min kala kind. Läkarna hade sagt att han inte hade särskilt stor chans att överleva. Den kvällen hade vi det bästa sexet vi någonsin haft. Varför är det så? Att kärleken blir som starkast när det är som svårast? Är det kanske så att kärleken inte blir större, men att man inser hur stor den är när man ställer den emot allt hemskt? Att man liksom ser kontrasten? Jag vet inte hur det är, men efter det kysste jag honom oftare än jag hade gjort innan. Och varje gång jag gjorde det sa han: ”Jag älskar dig också.”

Nu ligger jag bredvid honom och lyssnar på hans flåsande. Utanför dörren går någon stressad sjuksköterska förbi med snabba steg. Det luktar desinfektionsmedel och plast. Jag tittar på Markus. Jag tycker inte om att sova nuförtiden, jag är så rädd att han ska dö när jag sover. Han vet det och varje kväll brukar han ta mitt ansikte i händerna och säga: ”Det är nog inte inatt. Sov nu.” Tänk om han någon kväll istället skulle säga: ”Det är nog inatt.” Då skulle de redan befintliga linorna runt mitt hjärta dras åt så hårt att jag skulle andas som med småstenar i lungorna. Jag drar mitt pekfinger längs med hans käkben, som jag alltid har älskat så mycket. Jag har alltid sagt att det är det manligaste på honom och då har han skrattat. Nu orkar han inte skratta så mycket längre, men han brukar le. Och inte ett sådant där litet leende som inte riktigt når upp till ögonen, utan ett riktigt leende. För han älskar mig. Min prins.