Gav dig varje liten blick av mitt hjärta tills, det inte fanns något över till mig.
Det blev en synd ja med lätja kom överens och levde med.
När du så småningom spottade ut det som tre kronors vin.
I ett ögonkast gav du mig blodad tand och titeln hos en barbar,
försvann med min galenskap säkert förvarad bakom en dörr av is
så långt insnöad hos dig för ja jag aldrig skulle få sucken av en chans o befria den.
din sympati förlorades på den tid de tar för en tändsticka att bli till aska.
Nu behandlas jag som en gatuhund med lera och rabies som enda bundsförvant
mina vänner spottar och skriker fy fan när dom ser mig, likaså som mina husgrannar gjort i alla tider när ja ramlat hem på morgonkvisten, begravd i en mask utav självhat sökandes efter enhörningarnas tårar.
Finns nu inget kvar till och med ensamheten fann du någon form av glädje och njutning utav o beröva mig på. Nu finns inget kvar bara dessa få rader nedklottrat av mig och tillägnat dej