Jag hatar att din kärlek känns som en skugga, skulle inte kärlek kännas befriande? Det var i alla fall det han sa. Han sa att min kärlek kändes befriande och jag trodde honom. Min kärlek till honom kändes dock aldrig befriande, den kändes bara som en börda för jag visste att han skulle lämna mig.

Det gjorde han ju också. Han lämnade mig efter den kvällen när jag gett honom allt. Jag hade blottat mig själv. Både psykiskt och fysisk. De två tillsammans är värst, men det känns som de måste gå hand i hand. Man kan inte vara ligga med varandra om man inte har delat sina tankar först. I alla fall var det så han sa. Så jag blottade mig.

Fan ta hans ord.

Om han inte varit här först så hade din kärlek kanske inte känts som en skugga. Så förlåt mig. Förlåt mig för hans ord som gjorde mig så svag.

När du kysser mig så tänker jag på honom ibland. Inte varje gång, bara nästan. Jag hatar att jag tycker att han kysser bättre än du. Jag hatar att jag vill att det ska vara han som tar på mig. Hans kyssar vände upp och ner på min värld, fast jag visste att han skulle lämna mig. Och jag vet ju att du aldrig skulle lämna mig.

Så älskling, (idiot) varför känns din kärlek som en skugga?

Jag kommer aldrig blotta mig för dig.

Fan ta hans ord.

Jag hatar att varje gång jag druckit upp mitt rödvin så smsar jag honom. Men jag hatar ännu mer att han svarar. För när han svarar så får jag alla förbannade förhoppningar.

Jag hatar att du inte är den första jag vill smsa när mitt rödvin är slut. Jag hatar att du inte ger mig förhoppningar.

Först trodde jag att skuggan som jag kände var en bra sak, för en skugga kan ju kännas trygg. Men den gör mig rädd, den är så mörk och jag älskar ju inte dig.

Men vi kan ligga och låtsas. Jag ligger gärna med dig, för då känns lite mer som om han är här.