Bam. Där satt den.

Jag har ingen annan än mej själv att skylla. Jag sätter mej i situationer som denna gång efter gång. Efter gång. Jag borde lära mej någon gång.

Men så tänker jag att alla människor är ju helt olika och därför är ju varje chanstagning olik den andra. Någon gång kanske det funkar. Någon gång måste det ju funka.

Inte den här gången.

Den här gången slutade det med att jag sitter på Centralen, 03:39, och väntar på ett natt-tåg. Ett natt-tåg som dessutom är försenat. Naturligtvis. Varför inte liksom?

Vore jag inte klokare skulle jag säga att det aldrig kommer blåsa i ryggen på mej. Då skulle jag säga att mitt liv alltid kommer vara som att pissa i motvind. Med öppen mun. Men jag är nog ganska klok, innerst inne. Så jag vet att det kommer vända. Bara inte än. Och bara inte med en av de mest innerliga och harmoniska människor jag träffat.

Bara inte med honom.

Jag vet inte om jag är stark eller dåraktig, som utsätter mej själv för det här. Jag vill intala mej att jag är stark, som vågar, men ibland undrar jag. Det finns ju en gräns för vad som är vettigt. Jag kanske låter som en upphakad skiva, ni kanske tänker ”Ja, ja. Han är bara ännu en kille.”. Men det är inte så. Inte alls.

Det kommer dröja många öl och sena nätter innan jag glömt honom. För han var lite som jag och han hörde mej. Han såg mej. Och jag kommer fortsätta se honom vart jag än ser och det kommer göra mej så djävulskt in i fans helvete ont, varenda jävla gång, att jag på allvar kommer fundera över människans existens över huvud taget.

Vore jag inte klokare skulle jag säga att jag kommer dö nu. Men eftersom vi nyss kom fram till att jag nog är ganska klok ändå (innerst inne, var det ju), så säger jag att det nog bara känns som att jag kommer dö. Jag kommer nog inte det. Jag har aldrig dött förut, så jag kommer nog inte göra det denna gången heller.

Det bara känns så.