trots att jag är trasig i kanske 529 bitar just nu (i natt var det 723, så det går snabbt åt rätt håll), så är jag så oerhört tacksam över att jag fått träffa en så särdeles fin människa som honom.

när jag gråter och han bara kramar mej och klappar mej på kinden. när jag håller för ansiktet för att jag känner mej patetisk och han säger att jag inte alls är det, att jag vore patetisk om jag inte visade hur jag känner. när han bryr sej extra mycket när jag är ledsen och jag inte känner att han gör det för att han tycker synd om mej. när han säger att han tycker väldigt mycket om mej. då känner jag mej större som människa. jag känner mej starkare av att någon som är så äkta kan tycka så bra om en liten flicka som jag.

jag har så ont i det lilla som finns kvar av mitt ändå stora och alldeles för givmilda hjärta. jag har jätteont, faktiskt. men jag ångrar inte i en enda liten hundradels sekund att jag träffade honom. jag tänker ta den här smärtan, för den är värd allt det vackra, allt det där vackra som ju också har ett slut, om ni minns?

och jag tänker lyssna på musiken. jag tänker lyssna på den tills det inte gör ont längre, tills bara det fina är kvar. det tänker jag göra. det är fansåinihelvete långt kvar. och gråten har jag funnit igen. men jag ska lyssna tills det inte gör ont längre.

tills jag kan le med alla mina fingrar och tår och till och med med knäna igen.