Hans rygg i ljuset från sovrumsfönstret, hon följer formen av hans höft och midja med handen. Han nakna överkropp i ljuset från hennes ögon. Det är natt och klockan närmar sig fyra. Vargtimmen och hon vill yla som ett vilt djur, leva av natthimlens energi och släppa allt som gnager under skinnet.

"Du är som ett litet barn och en vis gammal gumma på en och samma gång. Nyfiken och rastlös i en gammal själ" sa han en gång. Hon förstod aldrig vad han menade med det men undrade om det var bra eller inte. "Du är trygghet och rädsla på samma gång" sa han.

Och nu; det rotlösa som hugger tag om halsen. Vilddjuret under huden vill slita sönder själen och försvinna in i ljuset som lyser upp hans kropp. Försvinna in under hans bröstkorg. "Om jag har en gammal själ måste du också ha det, för jag kände igen dig första gången vi sågs" tänker hon. Plötsligt vänder han sig om i sömnen och kramar henne hårt som om han drömde. Och då, med hans hud som en skyddande hinna, kan hon äntligen somna om. Bara då vilar också vilddjuret, men det märker han inte i sin sömn.