Svart bläck innanför min näthinna och du vet inte vad du ska göra med alla mina ord. Vill egentligen bara springa härifrån och lämna mig ensam i stormen. Jag är van vid att träden nästan faller ner när det blåser. Vika mig dubbelt och vänta på att det ska bli vindstilla för att se om jag fortfarande andas.
Ibland slutar jag att andas.
Lösa grenar ger mig kallsupar och jag har träflisor under min hud. Hälften hjärta och hälften kaos och jag vet aldrig vilken del som kommer vinna i slutändan. Tror inte den ena överlever utan den andra. Mina avgrundsskrik ekar innanför bröstkorgen och revbenen sträcker sig som grenar in i ditt huvud och du kan inte springa härifrån. Det finns inget skydd att söka när stormen väl är här.