Ringde Kuratorn som äntligen var tillbaka: -Jag måste bort!

Mellan Erik och mig var det rena istiden, vi hade inte pratat med varandra på en vecka. Jag stod inte ut längre!

Måste träffa läkaren först, men kuratorn förstod att boka en tid samma dag, henne däremot kunde jag först träffa efter två dagar.
En stafettläkare sjukskrev mig i två månader och gav mig medicin. Visst bra men att komma bort, det viktigaste, fick vänta tills jag träffade kuratorn.

Låg i sängen med persiennerna nerdragna, gick bara upp när jag tvunget måste äta, första dygnet klarade jag mig utan.
Allt var svart och likgiltigt, alla rörelser i ultrarapid. Kroppsligt och mentalt helt slut.

Andra natten vaknade jag vid två och gick upp. Tankar lika svarta som natten.
Inte ens tankar på ett liv i kloster kändes lindrande, att ordna upp tillvaron i hemmet fullkomligt otänkbart, den orken fanns bara inte!

Då kom tanken på självmord!
Den enda återstående utvägen, frågan var bara hur?


Jag minns ett reportage för något år sedan om en ung kille som tagit sitt liv, om det lidande som ledde dit. Jag minns arbetskamraterna på jobbet som inte kunde begripa det. Jag minns den skrämmande känslan av att jag faktiskt förstod, att jag förstod ett lidande så stort att självmord kändes rimligt. Nu var jag själv där...

Herre Gud, har det gått så långt, tanken var skrämmande. Självmord!
Men samtidigt fanns där en tröst, nu måste de väl begripa att jag behövde hjälp! BUMS!

Jag måste få hjälp! Undra om jag kan få tag på tabletter? Hoppa? Nej det kommer jag aldrig våga. Jag måste stå ut till imorgon!!!
Jag måste stå ut till imorgon!