När morgonen kom tvingade jag mig upp ur sängen, ut ur huset. Ett steg i taget, blicken i backen. Långsamt närmade jag mig vårdcentralen.

Kuratorn verkade ha svårt att förstå allvaret, tyckte vi kunde träffas efter helgen igen, trots självmordstankarna som kommit.
Jag vägrade åka hem, bad om en tid till psykmottagningen. -ja, ja, jag ska ringa, men vänta dig inte att du ska få en tid där, var svaret jag fick.
Som tur var hade hon fel. Som tur var behövde jag aldrig träffa henne igen. När jag gick gav hon mig en lång avslöjande blick, hon hade inte en aning om hur hon skulle göra. Min hjälplöshet speglades hos henne.


Det var många timmar kvar, men jag skulle aldrig orka gå hem emellan, jag fortsatte mot sjukhuset ett steg i taget.
Varför tog jag inte bussen eller en taxi? Den orken fanns nog inte, allt som existerade var ett steg till, måste få hjälp, ett steg till.

Jag blev inskriven på avdelningen direkt. Självmordstankarna var min biljett. På vägen in fick läkaren fick vänta på mig flera gånger, jag kunde inte gå fortare.