Du är strulig i håret och jag reder ut mina vänners problem

allt för att slippa tänka på alla döda platser
där hustaken aldrig speglar sig i något
för att vi inte kommit ikapp himlen

Och du söker efter händer som kan ta dig härifrån
och andra längtar efter något att berätta
för att gatubrunnarna blivit livets största skräck
då spänningen inte kommit än.


Och du var så skör där du stod bredvid ditt järnvägsspår
och viskade det är nära nu.
Och jag var ärlig och sa att allting är onödigt svårt
men att du glömt det farliga i att kapitulera

så du väntade till morgonen
innan du frågade varför döden var en del av livet
och det föll slingor ur ditt hår när du sprang ifrån mig.








Jag skrev det du sa i bläck på min hud
för att jag blev konkret och dina konturer svårtydliga:

utrymme är konstens andetag