En grå dimma har skapat en hinna
över min blick och mitt mentala skick.
Genom disigt ljus och inre brus
gräver jag mig fram i nollställdhet
genom snår av vaga känslor i min medvetenhet.
Intriger och chock möts av en krock
tryckandes tillbaka känslan
av överväldigan.
Ambitioner möts av illusioner
hämtade av ångestdämpande;
växtlighet blir till öken och liv till spöken
sjunkandes i en dunkande
längtan av att återhämtas.
Glädje och fart försvinner lika snart
likt allt annat som en gång varit klart.
Sjunkandes djupt ner i mina händer
blir de jag hållit kärt vålnader
precis som mina fiender.
Jag tänker att snart blomstrar mitt hat
i en längtan av att sippra känslor ur min hals
inser jag att jag känner inget alls.
I ett försök att dämpa min melankoli
försvann även min eufori
helt bortkommen från emotionella miner
tvingas jag knapra dessa bensodiazepiner
och antidepressiva tillintetgör det intuitiva
medan jag fördömmer mediciner.
Min lyckan har blivit styckad
av en längtan att undkomma ängslan
men priset jag fick ta var att inga känslor ha.
För att ådstakomma någon form av poesi
blir jag tvungen att gräva långt inuti
psyket och ett stim av vanvett
som inte kan skilja på vad jag har och inte har sett
istället för att lita på mitt hjärta och den smärta
jag burit på i ren panik
får jag lägga min tillit på en vanvårdad förmåga till logik.