Kap1:

Det var knapp gryning, klockan var inte mera än halv fem på morgonen och stora vita flingor dalade ner. Det stora vackra huset låg mjukt inbäddat i snö. Det huset hade varit i familjen Stormögas ägo i åtskilliga generationer Första ägaren hade varit bror till den man som en gång för länge sedan byggde upp det första värdshuset på stranden av sjön Ro i lä vid storbergets fot. Värdshuset som fortfarande var hjärtat i staden Bäckefall nu in på 2000-talet.
Nuvarande ägaren till gården var en 25 årig flicka vid namn Jenny Stormöga. För tre år sedan hade hon tagit över den 100 kor stora besättningen och flyttat in i huset. Det var måndagsmorgon.

Jenny vaknade av att hennes två år gammal blandrashund Loke hoppade upp i sängen. Hon tittade yrvaket på klockradion där halv fem lyste mot henne med stora röda siffror. Hon muttrade tyst för sig själv då hon körde ner hunden från sängen. När hon vände sig om för att somna om rycktes täcket av henne.
- Loke, kom hit med mitt täcke. Morrade hon fram då hon såg hans svanstopp försvinna ut genom dörren och efter honom täcket. Hon svor för sig själv då hon snabbt klädde på sig. Långsamt masade hon sig ut till toaletten och sedan tog hon hastigt den svängda trappan i några få steg och lyckades precis rädda undan sitt täcke från att bli söndertuggat. Hon bannade sin hund ett tag men släppte sedan ut honom. Hon tittade ut på snön som föll i stora flingor utanför dörren. Gäspande gick hon in i köket och satte sig på en av köksstolarna sedan hon gjort inordning lite varm saft och brett några smörgåsar åt sig.
Hon satt och vaknade till i det dunkla ljuset från den avskärmade taklampan. Hon älskade vintern.
Loke krafsade på dörren och när hon inte kom och släppte in honom med en gång började han skälla. De korta skallen fick fart på henne. När hon öppnade dörren stormade en blöt Loke in. Vita flingor kontrasterade effektfullt till hans mörka päls. Ännu mer kontrast blev det då han började ruska av sig. Nu mellan hennes ännu sängvarma kropp och blött snövatten. Hon huttrade till och fångade in Loke i en stor torkhandduk och gnuggade hans tjocka päls lite torrare.
Men hon fick inte torka honom länge. Överskottsenergin fick honom att fara runt i köket som en vättvilling. Jenny kunde inte låta bli att skratta då hon såg hans vilda krumsprång. Skakande på huvudet ställde hon undan tallriken och glaset hon använt.

När hon kom ut till ladugården en stund senare ställde hon sig och andades in de välbekanta dofterna
Korna stod och råmade och var hungriga ock mjölkstinna. Dofterna som blandades i hennes näsa var dofterna av hö och ensilage, varma kokroppar och lite gödsellukt samt lukten av spån som hon brukade använda till strö.
En snabb runda med skrapan och sedan började hon att mjölka.
Korna kom snabbt in i mjölkgropen när hon öppnade grindarna och hon smågnolade när hon torkade av deras spenar och satte på mjölkorganen.
Loke låg och passade ute i liggbåsen och såg till att korna kom fram utan alltför mycket stopp.
Två timmar senare sprayade hon den sista kon och släppte ut dem.
Hon började spola maskinerna och mjölkgropen så att den skulle vara ren till nästa mjölkning. En runda med spånvagnen och sedan var hon klar med korna och nu väntade kalvarna ivrigt på sin mjölk. När hon visade sig i dörren till kalvstallet utbröt ett vrål av kalvstämmor.
När hon efter ytterligare en timmes arbete var färdig gick hon in efter att ha spolat av Loke. Han skuttade runt och såg förväntansfullt på Jenny. Hon skrattade till och började kasta snöbollar som han glatt försökte fånga. Hon stannade till på vägen och passade på att försöka träffa en vägskyllt med snöbollarna. Skylten stod precis vid vägkröken.
Vägen delade sig straxt bortom kröken. Den ena vägen gick direkt in mot Bäckefall och den andra gick ut till stora vägen. När hon just kastat iväg en snöboll som kanske gick lite väl långt hörde hon ett kvävt stönande. En lång smärt man kom haltande runt kröken. Ha hade ett blodigt klädesplagg tryckt mot huvudet och det svarta håret var vitt. Hon ropade till och sprang honom till mötes.
- Men vad har hänt?
Ha stannade till och verkade lite svajig, med hes röst pressade han fram.
- Älg …….. krockade.
Han gjorde en gest bakåt. Snabbt lade hon ena armen om hans midja när han såg ut att falla och muttrade tyst,
- Nåja lite till kan du allt gå. Du ser ut att vara för tung för att bära.
Med stor möda lyckades hon få in honom i huset. Hon hjälpte honom ner på en stol med armstöd så att han inte skulle falla ur den.
Sedan skyndade hon att byta om och tvätta av sig lite innan hon kom med en skål med vatten i och en ren handuk hon tog bort tröjan som han hade tryckt mot såret som var på sidan av huvudet. Hans kraftiga hand föll ner till knät och han blundade hårt.
Hon blötte handuken och började torka bort skräp ur såret, när hon tyckte att det såg rent ut satte hon på en kompress och lindade sedan en binda ganska hårt runt huvudet för att stoppa blodflödet.
- Vad gör du ute på vägen denna tid på dygnet föresten? Du ser inte ut att vara härifrån och det är fel årstid att ha semester. Hon såg lättat att blodet inte trängde igenom bandaget ännu.
- Ska till Bäckefall på kurs, hans röst var djup och låg men hon hörde att han hade ont.
Han satt stilla under hela behandlingen så hon kunde granska honom omärkligt. Han hade kolsvart hår fint välvda ögonbryn och ett kraftigt ansikte. En grop i hakan och två skrattgropar hotade att göra detta ansikte skrämmande tilldragande när han log. Men redan nu var han så snygg så att hon kände en sugande känsla av saknad i magen.
Hon var tvungen att harkla sig innan hon kunde ta sig till orda.
- Hur mår du?
- Huvudet värker och benet likaså.
- Benet svarade hon hest. Hans röst sände kittlade ilningar längs ryggen.
- En gammal skada.
- Gammal skada? Som gör ont än eller gör det ondare nu?
- Ondare nu slog i benet också men ja tror inte ja slog hål på skinnet. Han grimaserade då han rörde på benet.
- Nåja då får det vara, igentigen skulle väll du till sjukhuset så att dom får undersöka dig men så som det snöar så tror ja inte vi kommer ut med bilen. Om inte…..
- Om inte vad?
- Det borde gå, hon funderade lite. Ja varför inte, vänta här ett tag, kommer så fort ja kan och våga inte somna.
Hon skyndade ut innan han hann svara, snabbt skyndade hon sig mot stallet och började snabbt sela på två av sina shirehingstar. Lucifer och Lukas. De stora djuren nosade nyfiket igenom hennes fickor efter godbitar och hon fick skrattande putta undan dem så att hon kunde fortsätta att sela på dem. De var kolsvarta båda två. Sist lade hon på båda varsitt täcke så att de inte skulle bli så kalla för det var ganska kallt. Hon drog fram en av slädarna och lade fram stora fällar som de kunde sitta på sen fick hon snabbt hingstarna på plats och spände för dem sen hoppade hon upp och körde fram släden till ytterdörren. Hon kommenderade halt och sprang in.
- Kom nu skynda dig så åker vi, han satt som innan men huvudet lutat bakåt och det såg ut som om han sov.
Hon ruskade på honom och suckade lättat då han långsamt slog upp ögonen. Hon blickade in i svarta ögon, som såg förvirrat på henne.
- Kom nu! Vi ska in till sjukhuset. Hon hjälpte honom upp på fötter och fick nästan hela hans tyngd över sig.
- Hörr’u hjälp till lite nu. Det är inte långt. Mödosamt tog de sig ut till släden. Väl i släden såg hon till att bädda in honom ordentligt i varma vattenavvisande fällar från huvud till tårna.
- Kom igen nu pojkarna, in till staden.
Hingstarna fick enkelt fart på släden och började med långa vägvinnande steg att röra sig på vägen in mot staden.
Den vägen kunde de utantill.
Trotts att snön dolde både väg och dike så var de båda hästarna säkra på stegen, det var som om de fick hjälp. Jenny hjälpte dem så mycket hon kunde men det var svårt att se i det täta snöfallet.
Efter vad som kändes som en evighet men inte kunde vara mera än max 20 min stannade Jenny hästarna utanför sjukhuset.
Hon hoppade ur släden och halkade givetvis och satte sig på ändan i snön som yrde upp omkring henne. Hon blängde på Lukas som vände sitt stora huvud och tittade på henne. Hon var säker på att han skrattade.
Hon kravlade sig upp och försökte borsta av sig under tiden hon gick in genom akutdörren på Bäckefalls sjukhus.
- Hej Jenny, Sjuksköterskorna log roat åt hennes uppenbarelse.
- Var är Benjamin, eller Simon fräste hon till, hon hade lite ont i baken efter det onödiga fallet.
- Här syster, på så dåligt humör redan? Och klockan är ju inte mera än 9. Simon log retsamt mot henne då hon vände sig om.
- Jag har en man i släden som har kört i diket hemma hos mig, han har ett sår i huvudet och ont i benet en gammal skada sa han.
- Tessie en bår Roger följ med ut. De 4 skyndade snabbt ut igen och Jenny packade upp mannen från alla fällar. Hans ögon var slutna hon ruskade i honom och han öppnade efter en stund ögonen.
- Nu är vi vid sjukhuset kan du resa dig upp?
Han såg inte ut att fatta först men försökte sedan att dra sig upp men lyckades inte utan föll med ett kvidande tillbaka mot fällen han hade bakom ryggen.
- Roger hoppa upp på andra sidan Tessie kom fram med båren. Simons röst var lugn och alla gjorde som han sade. Snart låg mannen på båren och kördes in genom akutdörren. Simon skyndade in efter och Jenny stod lite osäkert kvar. Men Snart slogs dörren upp och Benjamin kom ut.
- Vad gör du här lillasyster.
- Hej Benjamin jo tack jag mår bra tackar som frågar, jag kommer in med en patient till er.
Hon såg att han blev förvånad.
Hans röst var mörk då han svarade
- En patient, var kommer den ifrån?
- Du behöver inte låta så arg, jag har inte gjort något. Hon höll avvärjande upp händerna då han såg ut att avbryta henne så hon fortsatte snabbt. Han hade kört av vägen hemma och kom gående med en blodig tröja tryckt mot huvudet. Simon tog hand om honom.
- En man?
- Ja en man, du vet, lång, smal, två ben, två armar, ett huvud mm.
- Ja ja jag vet. Han var tyst ett tag, hur är det där hemma?
- Jodå det är bra lite oroig för några kor som har gått över tiden länge nu.
- Och Jonatan?
- Han är lessen för att du inte hälsar på honom.
Hon klappade förstrött Lukas och Lucifer.
- Jag får se när ja kommer, har en del att göra här nu. Han lät meningen dö ut viste att det var en dålig ursäkt.
- Ben jag ser hur illa ni båda mår av detta långdragna bråk, slut fred med Jonatan.
- Mm får se.
- Jo Peter ringde i går och sade att han kommer hem till helgen, kom ut ni också så att vi träffas alla för en gångs skull.
- Okej, ska se vad ja kan göra, och du ta hand om dig, vill inte att det ska hända min enda syster något.
Jenny såg med höjda ögonbryn på honom.
- Jasså så var det inte när vi var små vill jag minnas. Men ja ska försöka ta det lugnt. Men du borde säga det till alla saker som slår mig i huvudet hela tiden. Jag är helt hundra på att skåpshörn och annat hoppar fram ur tomma intet och med vilja låter alla vassa hör träffa mitt huvud.
Med de orden hoppade hon upp i släden och satte fart på hästarna på väg hem.
- Du borde ha hjälm på dig sys. Ropade Benjamin efter Jenny
Benjamin stod och såg ett tag efter ekipaget innan han vände sig om och gick in.
Jenny log och vinkade åt folk som vinkad åt henne på väg ut ur staden. Hon och hästarna var ingen ovanlig syn i staden. Snart kom hon ut ur staden och hästarna satte automatiskt av i trav. Det dröjde inte länge innan de såg gården dyka upp framför dem.
Hon stannade och selade av hingstarna som hon ledde in. Väl inne fick de varsin hötuss att tugga på. Undertiden som hon torkade av dem. Och kratsade ur deras hovar från snö och is.
Sen fick hon brottom att dra in släden under tak och hänga upp fällarna så att de skulle torka.
Och äntligen kunde hon gå in till sin småoroliga hund och göra i ordning frukost till sig själv. Hon kände hur hungern skrek i magen när hon rörde i gröten.
När hon ätit klart gick hon ut och startade sin största traktor som hade snökedjor på. Hon slängde i två boxeringslinor och körde iväg för att dra upp bilen. Hon fick köra sakta eftersom snön var djup.
Men snart såg hon den nu översnöade bilen stå i det djupaste diket som fanns på hela den vägen.
- Just typiskt, givetvis måste han välja det absolut djupaste diket på hela vägen. Hon suckade och skakade ironiskt på huvudet.
Hon backade in på en åker och vände traktorn, sedan backade hon traktorn mot bilen och kopplade fast boxgeringslinorna i bilen och i dragkroken bak på traktorn. Sedan lade hon i lågväxeln och drog långsamt
upp bilen på vägen igen. Sen drog hon bilen till laggårdsplan där lät hon den stå. Lite osäker på vad hon skulle göra med den. Hon ställde in traktorn och fortsatte med det hon hade planerat för dagen.
Men hon hade svårt att släppa bilden av den sårade mannen.
Det fortsatte att snöa hela dagen, och på kvällen passade hon på att ringa till Simon för att höra hur det gick för manen och be honom lämna medelande att hans bil stod på hennes gård. Hon fick veta att han mådde bättre och sov lugnt när han hade gått. Detta lugnade henne men om hon trodde att hon skulle få lugn i sitt sinne så trodde hon fel. Hela natten drömde hon oroligt. Hon drömde om en låg svarthårig man som förförde henne. När hon vaknade nästa morgon var hon trött. En snabb blick ut talade om att det hade slutat snöa. Allt var vitt. Loke hoppade och rullade och plöjde sig fram i snö. Hon skrattade till. Trotts allt var det härligt att leva.

Jenny gick den knappt synliga stigen i backen upp till sin brors hus som låg 200 m från det stora vattenfallet som hade gett staden Bäckefall dess namn för så länge sedan. Det var ett litet hus men Jonatan älskade det och skulle aldrig flytta därifrån. Bruset från fallet hördes allt tydligare ju högre upp hon kom. Luften blev lite fuktigare och den kalla vintervinden fick henne att dra jackan tätare om sig. Snön yrde upp för vart steg hon tog men efter tio minuters brant stigning var hon framme. Synen som mötte henne tvingade henne att stanna upp och insupa lugnet som alltid tycktes råda där. Det var ett timrat hus. Det såg så litet ut mot berget i bakgrunden och var inbäddat i den vita snön. När hon hämtat sig, gick hon tyst fram och knackade på dörren. Ingen svarade på knackningarna så hon sköt försiktigt upp dörren och tittade in. Den vanliga oredan som mötte henne fick henne att dra roat på munnen. Hennes bror tycktes aldrig lära sig vitsen med att ha ordning på sina saker. Tyst ställde hon ner kassen med kläder på golvet och matkassen på bänken, gick ut och stängde dörren noga efter sig. Hon viste var hon skulle finna sin bror. Mycket riktigt satt han på den klippa som stack ut över vattenfallet. Som om han kände på sig att hon var där vred han på huvudet och såg in i hennes ögon. Ansiktet var härjat och linjerna skarpa. Hennes hjärta drogs ihop av oro. Han ryckte på axlarna och återgick till att studera de framstormande vattenmassorna.
- Hej Jonatan.
Hon fick inget svar, sakta tog hon sig ut på den hala klippan och satte sig på huk i jämte honom. De satt tysta där ett tag, han lika mörk som hon var ljus och tittade ut över fallet.
- Har han hört av sig?
Han röst var som vattnet de såg på, lika outgrundligt.
- Han talar till mig jämt. Han är orolig att folket har glömt bort honom. Jonatan lät meningen dö ut, som om han viste så mycket mera än alla andra men inte berättade allt.
- Det finns inget som du kan göra åt det älskade bror. Han kräver för mycket av dig.
Hon suckade och lade handen på hans axel. Kom nu så går vi in, även om du är okänslig mot kylan är inte jag det. Lika försiktigt som hon tagit sig ut på klippan tog hon sig nu in till den fasta marken igen. Jonatan reste sig smidigt upp. Nästan omedveten om det stora tomrummet under sig. Han tog sig enkelt till Jenny som om det hade varit en plan gräsmatta han gick på och inte en hal klippspets. Under tystnad gick de upp till huset och gentlemannamässigt höll han upp dörren för henne. Hon huttrade lite och hängde av sig jackan.
- Du borde städa upp här inne.
- Tycker du det! Hans läppar drogs upp till ett roat grin.
- Ja det tycker jag….
Han ryckte på axlarna och började sporadiskt flytta omkring saker lite utan någon till synes mening.
Jenny såg på honom.
- Sluta du rör bara till det än värre. Du skulle behöva en hushållerska, som ser till att du äter ordentligt och städar upp här.
- Hushållerska. Jonatan skrattade till. Tror du att en hushållerska skulle stå ut med mig?
- Ja Vi gör ju det….
Det beror på att du är min tvillingsyster ju, det är din plikt. Han såg retsamt på Jenny och hon kom ihåg hur det hade varit när de var små alla syskonen, all lek och alla bus de hade hittat på.
- Kommer du hem i helgen? Peter kommer hem då och de andra också tror jag i alla fall.
- Ja får se. Han undvek hennes blick ett tag. Kommer Ben?
- Ja tror det. Ni måste lösa det där fåniga grälet nu, ni är ju ta mig katten envisare än stenarna här.
Jonatan log snett mot henne.
- Klart att vi är vi är ju Stormögeättlingar. Det är vårt kännetäcken bland annat har du glömt det?
Jenny himlade med ögonen och granskade trägolvet en stund innan hon såg upp på honom igen.
- Du borde ta ledigt ett tag han förstör ju dig helt bror och det vill jag inte vara med om.
- Jenny det är inte han som gör så här med mig det är mänskligheten, indirekt genom honom når det mig.
- Men går det inte att förhindra det?
- Nej inte med annat att jag dör.
- Nej Jonatan glöm att jag frågade. Har du hört något från staden?
- Du menar från henne? Nej hon har hållit sig tyst nu ett tag.
- Bra, men du säger till om hon hör av sig. Det är viktigt.
- Ja syster ja lovar.
- Bra. Ja här har du dina kläder i alla fall nytvättade och maten står på bänken och kom ihåg att ställa in den nu medsamma så att de inte står och förfars.
- Ja ja.
- Ny tvätt var har du den?
- Tja det ligger väll lite här och där. Han såg sig omkring i det stökiga rummet så suckade han och sa motvilligt. Det ligger kanske något i att ha lite ordning på sakerna.
Det skrattade Jenny åt och fick en tjurig blick till svar. Gemensamt hjälptes de åt att samla ihop smutstvätten och så sa de adjö och Jenny gick hemåt.

Resten av veckan hände inget särskilt förutom att ett kraftigt ansikte med svarta ögon och svart hår och med skrattgropar hemsökte hennes medvetande och drömmar. På torsdagskvällen kom en svart Volvo körandes in på gården. Loke började storskälla och glatt öppnade Jenny dörren och släppte in sin lillebror Peter. Ett par klarblå ögon såg ner på henne innan hon fångades in i ett par starka armar.
- Det är så skönt att vara hemma så du anar inte Jenny.
- Trivs du inte på skolan?
- Jodå men det är inte här. Men hur är det med er alla?
- Tja du får väll se i helgen, de skulle komma då, hela högen. Jenny skrattade och kramade om honom igen. Nå har du inte skaffat någon trevlig flicka ännu? Jag bara väntar på att bli svägerska och faster.
- Jenny, Peter stönade och höll avvärjande upp händerna. Jag är bara 20 år än ju, ska någon skaffa tjej och barn vore det väll Ben och Simon. De är ju mycket äldre än mig. Och när får jag en svåger då?
- Hörrudu det är jag som är äldst här. Hon skakade roat på huvudet och passade på att fånga in Loke som yr av glädje for omkring på golvet runt deras fötter.
- Du kanske ska hälsa på den här spjuvern innan han tror att han är helt bortglömd.
- Kanske det. Peter satte sig på huk på golvet och Jenny släppte Loke som kastade sig över Peter.
Jenny såg roat på och gick för att göra i ordning fika.
De fortsatte att prata om allt möjligt under kvällen innan de gick och lade sig för natten. Jenny såg att Peter såg trött ut och föste sin lillebror in i hans gamla rum.
Hon log för sig själv då hon gick ner för att låsa. Det var ganska skönt att ha lillebror hemma igen.

Kvällen led mot natt och alla Stormögeättlingarna utom Jonatan sov. Han satt och tittade ut i den svarta natten. Det såg ut som om han lyssnade men ingen röst hördes, allt var tyst. Det var kallt och stjärnorna lyste upp himlen. Vattenfallet var nästan tillfruset det var bara en smal ränna i mitten där vattnet ännu flödade över kanten ner i sjön Ro. Under vattenfallet gick en dold stig. Där hade alla Stormöga så länge man minns och viste rasat runt och lekt.

Morgon kom. Skaren gnistrade i den sömniga solens strålar och det krasade när Jenny på väg ut till ladugården försökte gå på den sköra skaren.
Korna råmade mot Jenny när hon öppnade ladugårdsdörren. De fräna dofter mötte henne då hon steg in.
Några av de mest mjölkivriga korna stod och hängde över grinden in till mjölkgropen, hon log och klappade om dem lite innan hon gick för att utfodra. Så väl hon kände igen dem. De fyra som kastade sig över maten, de som låg så länge som möjligt och så vidare. Alla hade sina egna egenskaper.
När hon var i gång med mjölkningen hörde hon att någon kom. Hon såg förvånat upp och mötte Peters något sömniga blick.
- Vad gör du här?
- Tänkte hjälpa till lite och se till att du inte har en hemlig älskare här ute eller har något annat fuffens för dig. Meningen slutade i ett stort gäsp som gjorde att det knakade i hans käkar.
- Hemlig älskare. Hon skrattade till och såg med retsam blick på sin bror. Det var en intressant ide. Kanske något att tänka på i framtiden.
Peter suckade uppgivet och gick för att hjälpa Loke att fösa fram korna. Inte för att hunden behövde någon hjälp med det men han tyckte om att se den i aktion.
Han tog med sig en skrapa och passade på att skrapa ner gödseln från liggbåsen.
- Hörrudu lillebror varför är du här du är ju ledig och borde passa på att vila upp dig. Jenny stack fram huvudet i framkanten av mjölkgropen.
- Tja man måste ju hålla sig i trim och se till att det fortfarande finns muskler i denna storstadsveka kropp.
- Ha, du vek, sällan lillebror, jag vet väll ingen som tränar oftare än du.
- Men det är ju skillnad, han blinkad busigt mot Jenny. Där har ja ju inte min odrägliga syster att munhuggas med plus att det här finns ju massor av uppmärksamma damer att imponera på. Han log och smekte en av korna genom pannluggen.
- Suck, du måste vara adopterad Peter, du är ju knäpp.
- Tack det samma syster det går vist i släkten.
Det skrattade båda åt och fortsatte sedan snabbt att ta hand om resten av arbetet.

På förmiddagen slog det om och blev varmare. Men fortfarande var snötäcket för tjockt för att smälta ner. Men det blev skönare att vara ute. Jenny passade på att köra in ved. Peter hjälpte till att slänga i veden i skopan från den stora vedhögen. De arbetade i kamratlig tystnad och var snart klara.
- Var är Ruben och Timona föresten?
- Å de har semester. Kommer tillbaka i mitten av januari.
- Semester nu?
- Ja bättre nu än mitt i sommaren.
- Det är ju sant. Peter funderade ett tag, så fortsatte han att gå in till huset.
När de var inne i huset hörde de att det ringde i telefonen. Det var Simon som ringde. Samtalet var kort och när det var slut skyndade Jenny och Peter sig in till staden. Det var stor folksamling på torget.
- Där har vi ju Jenny. Borgmästaren i staden hojtade på Jenny.
- Hej Mikael. Jenny skyndade fram och fick en varm kram.
Mikael Stormöga var lika storvuxen som de flesta Stormögeättlingarna. Han tillhörde den gren av Stormöga som härstammade från Tor Stormöga. Det var den av de två bröderna som byggde värdshuset innan staden var ens påtänkt
- Å se lillebror är hemma från Stockholm. Peter fick också en kram som han åtgärdade med en stor värme.
- Man måste ju se till att ni håller er i skinnet är hemma. Peter skrattade.
Mikael tog ett myndigt tag om Peters nacke och kramade åt lite lagom hårt.
- Har du glömt hur man beter sig mot sina släcktingar där borta i storstaden? Mikael, bröstade upp sig.
- Nej då, jag är så snäll så. Han försökte slingra sig ur Mikaels grepp.
- Hummf, Mikael kunde inte hålla tillbaka ett leende.
- Nå ska vi välja lag nu eller ska ni stå här hela dan å käbbla. Jenny blängde på sin broder och på sin släkting
- Ja det ska vi, Jenny ditt lag får hålla borgen där borta du får grön, jag har blå och håller denna borg. Han pekade på snöborgen snett bakom sig. Snart hade man delat in stadens befolkning i två stora grupper och alla fick varsitt band i grön eller blått. Sedan började det stora snöbollskriget. Alla tjöt och hade hejdlöst roligt.
Efter två- tre timmar tumlade flera män ner från blå borg och någon satte segervisst upp grön vimpel.
- Vi vann, vi vann. Ett vilt jubel bröt ut bland alla som hade grön armbindel. Så slutade år 2004 års snöbollskrig. Och till statistiken gick grönt lag som vinnare. Efteråt var det korv-ätning och något varmt att dricka. Detta var en sak som Bäckefall var så unikt med. Varje år hade de ett hejdundrans stort snöbollskrig. Där i stort sett alla som bodde i staden och utanför deltog i. Bäckefall hade flera sådana tillställningar under årets gång. Och genom detta var alla delaktiga i stadsangelägenheterna.

- Erkänn Mikael. Jenny gick fram och dunkade honom i ryggen. I dag hade ni ingen chans. Hon log okynnigt när hon sade det. Men hon lyckades inte hinna undan när Mikael grep tag i henne och bar henne omväxlande skrattande och morrande mot en snödriva. Väl där höll han fast hennes armar och började trotts alla tjut till protest från Jenny att stoppa hennes kläder fulla med snö. Detta resulterade att Stormögeättlingarna hade ett privat snöbollskrig mot varandra. När de slutligen gav upp låg de och skrattade och försökte hämta luft mellan skrattattackerna. Alla såg mer eller mindre ut som levande snögubbar. Man klappade om varandra och tummlade in på värdshuset Lata Hunden i en stor blöt hög. Väl inne väntade Mikaels fru med stora handdukar åt dem alla.
- Kan ni inte uppföra er som vuxna istället för som småbarn. Hon log är hon sade det. Och fick en stor kyss av sin man, under jubel från alla andra som var inne på värdshuset.
Timmarna gick under trevligt småprat och gemytliga hälsningar på sådan man inte träffat på länge.
Jonatan och Benjamin stod och pratade lågt med varandra i ett hörn. Jenny beslöt att låta sina två bröder tala ut med varandra. Det tycktes behövas.
Men snart började man ge sig av var och en till sitt. Jenny, Peter och Jonatan slog följe och hoppade in i den mossgröna Volvon. När de kom hem till det stora huset satt alla tysta ett tag i bilen och insöp den vackra vyn som mötte dem.


Dagarna gick och julen närmade sig. Man märkte det på den lite hetsigare stämning som rådde i staden. Julskyltningen hade inte suttit länge alls. I Bäckefall julskyltade man aldrig före första Advent. Men då exploderade julförberedelserna. Julmusiken strömmade ut ur var affär. En enorm julgran restes på Torget. Man hjälptes åt att klä den och den var som vanligt ett under av skönhet. Barnteatern tränade förbrilt för att bli klara inför sitt Julspel som de spelade upp Julaftons morgon på torget på en provisorisk scen som byggdes upp framför Julgranen.
Det var en av de stora höjdpunkterna vid jul. Samt den årliga Julklappsutdelning. Det var Lukas, Lucifer, Storm och Stjärnöga som drog den stora släden in till torget Den som formligen dignade under alla julklappar.

Dagarna gick fort. Peter kom hem den 15 december. Nu höll Både Jenny, Jonatan och Peter på att städa hela gården. Inne och ute. Korna, hästarna och hundarna tvättades. Mycket mot sin vilja. Peter åkte av misstag ner i tvättbaljan. Och kom spottande och fräsande upp till ytan och gav tvillingarna en butter blick.
- Tack men jag tror att jag fortsätter badet inne, han sade det ironiskt och klafsade omkring lite innan han gick våt in till föräldrahemmet och följdes av kvävda skrattsalvor från sina syskon. Han kastade en blick på klockan när han kom in och hajade till. Snabbt duschade han, bytte kläder och sprang ut till laggården.
Väl där stack han in huvudet och undrade om inte Jonatan skulle iväg på berättarkvällen. Han fick en tacksam blick och en kvart senare var de på väg in till Bäckefall.
- Vad berättar ni om nu för något? Undrade Peter som körde.
- Å det är lite olika, det beror på vad de vill höra. Sist berättade jag om när staden brann första gången.
- Det är en bra historia. Peter log.
De parkerade framför Värdshuset och skyndade sig in. Där inne fanns både vuxna och barn samlade. Man hade slängt ut fler stora kuddar på golvet där barnen satt andaktigt väntande.
Jonatan såg sig omkring och han och Peter gick fram och satte sig på två kuddar i gemet eldstaden som muntert sprakade.
- Vad vill ni höra i dag?
En kör av ivriga förslag hördes och Jonatan höll skrattande upp händerna och det blev genast tyst igen.
- Vi får rösta, som vanligt. Eller annars väljer jag en historia.
- Välj du ropade alla nu helt enade.
- Vad vill du höra Peter frågade Jonatan lågt.
- Berätta om när Tor och Kol kom hit första gången och när de mötte näcken och bäckahästen.
Jonatan log och började berätta den välkända historien med djup och välartikulerad röst.

Det hela började en stormpinad dag på våren året 1001. Vågorna gick höga på sjön Ro. Det var som om naturen förberedde sig på att något stort skulle hända.
Timmarna gick och snart skymtade man en kritvit häst med en man på ryggen som befann sig vid det stora klippsprånget. Trotts att vinden ven och vattnet piskade dem båda ursinnigt verkade de inte lägga märket till det.
Mannen och hästen stirrade mot åmynningen. Snart hörde de svaga rop på hjälp men de rörde sig inte.
Ropen kom närmare. Så såg de den bräckligt farkost som var halvt sönderslagen av sin våldsamma färd över stenar och forsar. Två män klamrade sig fast vid båten. Den ena var rödhårig och den andra svartårig. Kläderna hängde i trasor om dem. Och de hade flera sår som vittnade om den våldsamma färden.
Precis när båten förde dem in på sjöns upprörda, skummande område gjorde båten en sista desperat stegring innan den slogs sönder och sjönk med de båda männen.
Mannen på hästen ropade något i hästens öra och hästen frustade och kastade sig sedan rakt ner i den upprörda sjö. Ingen varelse klarar ett sådant hopp. Ingen mänsklig varelse. Eftersom både stenar och klippor hotade under ytan med dödens kalla livlösa mörker.
Tiden gick och inget hände. Naturen stillnade något. Så utan förvarning klövs vattenytan av hästhuvudet.
De två livlösa männen låg över dess rygg. Bredvid hästen simmade mannen. När de nåde fram till stranden på östra sidan om sjön, lyfte mannen varsamt ner de båda männen och lade dem på marken. Han stirrade på dem med något som kunde liknas vid en våldsam hunger.
Så höjde han motvilligt huvudet och såg en ung skön kvinna komma mot honom. Hans läppar drogs upp och visade de något spetsigare hörntänderna än vad människor brukade ha. Hästen drog sig bakåt, öronen låg platt mot huvudet och den stampade hotfullt i marken.
Nu var kvinnan framme vid mannen som stolt lyfte på sitt huvud och nästan hatiskt stirrade på kvinnan.
- Är det de? Kvinnans röst var hoppfull. De själfulla ögonen fängslade mannen som tyckte föra en kamp mot sig själv. Men till slut var han tvungen att bryta tystnaden.
- Ja det är dom. Mannens röst spottade fram orden.
Kvinnans ansikte klövs av ett brett leende.
Hon smekte Rödhårige lätt över håret.
- Han med hår som elden. Ska skydda staden som kommer att byggas. Han och dess avkommande. Sa kvinnan lågt.
Mannen hade lagt sig på knä bredvid kvinnan. Han lade motvilligt sin hand över håret på den svarthårige brodern.
- Han med hår som natten ska se och förstå nattens väsen, alla de väsen som människan inte uppfattar. Han och hans avkomma, en person i var generation. Sa mannen med djup röst.
Kvinnan såg på mannen som motvilligt blickade tillbaka. Hon nickade och böjde sig ner över den rödhårig och blåste in i hanns mun. Hans bröstkorg höjde sig skälvande en gång, två gånger. Så kom hans andning igång. Mannen böjde sig över den svarthårige och blåste in i dennes mun. Här dröjde det lite längre innan andningen kom igång. Men snart andades de båda bröderna som om de aldrig varit så läge under vattnet.
Tor vaknade först. Han såg sig förvånat omkring. Så såg han sin bror och skakade på honom så att han vaknade även han. Kol ruskade vattnet ur håret och såg på först den främmande mannen, den stora hästen, den vackra kvinnan och slutligen sin bror.
- Vilka är det här? Kols röst var hes
- Vilka då? Tor tittade sig omkring.
Den främmande mannen lade ett finger över munnen som för att visa att han inte skulle säga något.
- Hur mycket slog du i huvudet igentigen bror. Tor log svagt då han granskade sin tvillingbror ingående.
- Ja det hörs inget, Kol skakade på huvudet. Jag tror att allt sitter där det ska.
De var tysta ett tag och tittade sig sedan omkring. De såg den orörda naturen, de stora träden, det mjuka gräset under fötterna. Och båda hänfördes över det de såg. Tor såg för sig själv hur hans dröm växte inför hans blick. Ett stort och ståtligt hus. Med uthus för hästar och andra djur. Han såg för sin inre syn hur främmande ryttare och vandrade stannade till och tog in på hans värdshus.
Kol i sin tur såg ett stort jordbruk växte upp. Han älskade djur över allt annat och såg hur stora fällt bredde ut sig. Han såg djuren beta på ängar och dricka sig otörstliga ur sjön. Han såg stora lador skjuta upp ur jorden och de viste båda att de hade hittat rätt plats på jorden för att förverkliga sina drömmar.

När Jonatan slutade prata var det andäktigt tyst. Barnens ögon tindrade och de båda bröderna log och såg på varandra.
- Det var katten, utbrast Peter när han hämtat sig från magin i Jonatans röst. Inte viste jag att den här skaran busfrön kunde vara så tysta.
Hela salen skrattade till och reste sig upp och skakade på sig. Barnen sprang ut och de vuxna kom efter. Sist gick Jonatan och Peter iväg efter att de tagit farväl Mikael och Melinda. De for hem under tystnad.
Väl hemma möttes de av en glädjetokig Loke som for omkring och höll på att lägga snavben för dem. Jonatan fortsatte backen upp till sitt och Peter gick in i huset. Där satt Jenny mitt på golvet och hade flera härvor av ljusslingor framför sig. Hon såg uppgivet på sina händer och drog på måfå i några trådar.
- Det ser ut som om det har varit en Jonatan till att trassla till det så här. Peter skrattade och satte sig på golvet och började trassla in sig till slingornas mitt. Jenny reste sig och gäspade trött.
- Gå och lägg dig sys så tar jag hand om detta. Du ska ju upp tidigt i morgon. Jenny nickade och gäspade ytterligare några gånger. Så försvann hon trött uppför trappan. När Peter nästan var klar ringde det på ytterdörren. Loke började skälla och Peter försökte få fatt i hunden och samtidigt hålla fast i ljusslingorna. Det hela slutade med att Loke och Peter trasslade in sig själva i slingorna. Det ringde på igen.
- Kom in ropade Peter irriterat.
Dörren öppnades och en svarthårig man kom in. Han såg sig lite förvirrat omkring på härvan av ljusslingor och sade med djup röst.
- Stör jag? du ser upptagen ut.
- Nej du stör inte. Bara jag får fatt i hunden och lyckas trassla ut honom så ska det nog gå sedan. Loke trodde att Peter ville leka med honom och blev ännu mera uppspelt. Han studsade upp och ner mitt i högen av slingor. Efter några minuters jagande beslöt sig främlingen för att hjälpa till. När Loke sprang förbi nästa gång fick mannen ett ordentligt tag om hudens nackskinn. Och höll honom stilla. Peter började trassla loss hunden och samlade ihop slingorna och lade dem på en av bänkarna. Han suckade tungt och skakade uppgivet på huvudet.
- Förjordade hund. Muttrade han och spände ögonen i Loke som satt och såg ut som om han hade jätteskoj.
- Du får ursäkta oredan. Men när min älskade storebror hjälper till att packa ner så, ja du ser resultatet. Jag heter Peter Stormöga och är yngst i ätten Stormöga hittills.
- Jag heter Casper Elisson och skulle bara lämna lite blommor till Jenny som tack.
- Tack, Peter såg nyfiket på mannen. Tack för vad??
- Å hon hjälpte mig när jag hade kört av vägen för ett bra tag sedan.
- Var det du. Peter log okynnigt. Vänta här ett tag, jag är övertygad om att hon vill tacka dig själv för blommorna. Han for upp för trappen och snart kom en yrvaken Jenny ner med Peter hack i häl. Hon hade svept om sig en vit morgonrock och det kortklippta håret stod åt alla håll och kanter. När hon såg mannen fick hon akut tunghäfta och kände hur kinderna hettade.
- Hej fick hon hest fram.
- Hej, jag tänkte överräcka några blommor till min räddarinna som tack för det du gjorde.
- Men jag gjorde inget som ingen annan skulle ha gjort. Stammade hon fram och kände hur kinderna blev ännu rödare.
- Sak samma det var du som var där och det är alltså dig som jag ska tacka. Casper log och det breda leendet sände kårar av värme genom Jennys kropp.
- Tack. Fick hon fram och nästan slet till sig blommorna. Hon skyndade sig in i köket och rotade fram en vas som hon satte de vackra blommorna i. Hon böjde ner huvudet och luktade. Dofterna berusade hennes sinne ännu mera.
- Ja kommer nog olägligt. Jag undrar om jag får bjuda dig på mat någon gång. Det är det minsta jag kan göra. Mannen log och lutade sig mot dörrkarmen. Han fixerade Jenny med sina svara ögon. När hon vågade sig på att titta upp på honom såg hon ett litet leende leka på hans mungipor. Hennes tankar gled iväg och kom in på helt andra saker. Hon kände hur hennes kinder blev varma och kunde bara nicka. Peter hade varit och hämtat ett papper där han skrev upp telefonnumret.
- Du kanske ska gå Casper var det va?
Casper vände på huvudet och nickade mot Peter sedan sade han adjö och gick ut genom dörren.
Det var tyst ett tag innan Jenny hade återhämtat sig.
- Det här ska du nog få igen för slyngel. Hon stormade upp för trappan och drog igen sovrumsdörren hårt efter sig. Peter flinade till bara och lyckades efter att ha stängt ut Loke i farstun trassla ut ljusslingorna från varandra.
Han bara älskade att vara hemma.

Nästa dag var det full kalabalik på gården. Allt skulle göras på en och samma gång. De fick flera kalvar ute i ladugården och de fick hjälpa till att dra ut två stycken som var stora. Efter att ha fått ut den 4:e kalven torkade Jenny sin svettiga pannan men armen.
- Varför måste allt hända på en gång? Morrade hon fram. Här går man och väntar på kalvarna i veckor. Sen kommer de samma dag. Hon stegade irriterat ut ur ladugården och ställde sig för att låta känslorna svalna lite. Hon var smutsig, blodig och svettig.
- Det måste vara lagen om alltings djävlighet, muttrade hon fram tyst för sig själv.
- Jenny, Peter kom skyndande. Du får ringa veterinären en av korna har kalvförlamning.
- Ja kommer, vänta. Hon tog några djupa andetag och skyndade sedan in igen. Hon såg i ögonvrån hur Jonatan kom nedsusande på en stor kälke. Han skrattade och var rödrosig om kinderna där han sladdade in kälken mot väggen och fick stopp på den. Han hoppade av och sprang in i ladugården.
- Hej sys, var har ni kossan?
- Hon är här. Hon kalvade för en timme sedan och fick en stor kalv.
- Jonatan föll på knä bredvid kon och pratade lågt och mjukt till henne. Han kände över hennes kropp. Jenny och Peter drog sig undan lite och såg på sin bror.
- Det är vanlig kalkbrist, sade han till slut. Han reste sig upp och sträckte på sig. Var har ni kalvarna nu då? Måste ju få se de små sötnosarna.
Jenny pekade bort mot några kalvboxar och Jonatan gick dit. Jenny försvann för att ringa veterinären och Peter gick efter vatten och mat till den sjuka kon.
Dagen lugnade ner sig lite. Jonatan har en märkligt lugnande inverkan på djuren. Troligen beror det på att han har gåvan.
– Jenny ska du inte ringa Casper? Peter log retsamt där han stod och hängde mot dörrkarmen mellan ladugården och mjölkrummet.
– Jag vet inte, har inte bestämt mig ännu.
– Vad är det att bestämma? Ring och säg att du vill träffa han. Du har ju inget att förlora på det.
– Ja jo men… Hon lät meningen dö ut och vände sig bort från Peter.
– Vad pratar ni om? Jonatan kom in i mjölkrummet och såg frågande på sina syskon.
– Jag försöker övertala syrran att ringa upp Casper och bestämma träff med honom.
– Casper? Vilken Casper?
– Den man hon skjutsade in till sjukhuset när han kört av vägen för någon månade sedan.
– Jaha, Varför har inte jag träffat honom. Jonatan såg lite förnärmad ut.
– Kanske för att jag själv bara har träffat honom en gång.
– Två gånger invände Peter.
– 1 och ½ gång.
– Hur kan man träffa någon en halv gång? Jonatan får väldigt fundersam ut.
– Det måste vara sista gången, sa Peter roat.
– Våga inte. Varnade Jenny.
– Jag berättar senare när inte miss upprörd är här. Peter teaterviskade till Jonatan.
De fortsatte med att göra i ordning i ladugården och snart hörde de alla tre hur Loke började skälla där ute.
En ung tjej kom in i grön rock. Med en stor låda vid sin sida.
– Hej Mia Du kom fort. Jenny hälsade leende på Kvinnan.
- Ja jag vet. Det har varit lugnt hela dagen i dag.