Jag förstår nu vad jag skapat.
En lång väntan utan varandras skratt. En lång väntan utan livets vänskap.
Jag läste dina ord och jag tappade andan.

"Ett sista möte!"

Det gör så ont i mig, jag förstår det inte.
Ett liv fullt med minnen och skratt, olika åldrar och olika tankar.

Tårar fyller mina ögon och det hugger i mig.


Hur klarar du det så lätt?