Jodå, folk vet innerst inne vad de vill ha, vad som betyder mest... en någorlunda god hälsa, ha en käresta o kanske även egen familj, några nära vänner, några fler bekanta, ett jobb av något slag, en 'meningsfull' fritid, resa någonstans åtminstone vart eller vartannat år...

...något att ha för händer, kunna konsten att lägga ned sin själ i det man gör, få känna sig tillfreds och kunna växla mellan lugn o ro och att vara 'i elden'... något i den stilen. Det svåra verkar bara vara att förverkliga saken.

Kanske något beroende av känslan av att vilja ha något kvar att göra eller inte kunna besluta sig för i vilken ände att börja nysta.

Om jag skulle börja må bra av att bry mig om mig själv och börja sköta mig, skulle jag då drabbas av känslor som att nu kommer något hemskt att hända för så här bra får väl inte jag ha det.

Då är det tryggare att redan sitta i skiten om det där möjligt hemska skulle komma ramlandes över mig, då blir chocken inte så svår.

Kanske är det en sorts rädsla över blotta tanken på att när jag väl börjat springa i hälsans ekorrhjul, stressen över tanken på att aldrig få sluta springa kommer att driva mig in i ett slags kompenserande missbruk.

Men om jag aldrig börjar springa i hälsans ekorrhjul så kanske bara väntan på döden, en sorts långsamt utdragen död, är det enda som återstår att se fram emot?