Ångest - varför försvinner du inte trots att jag ber dig?
Jag står här på mina bara knän, men du vägrar se mig.

Jag har gjort allt du har bett mig om.
Sprungit fast jag haft håll, tvingat mig själv
att inte se mig om.

Senaste månaden har varit som sista sträckan i ett lopp.
Man springer enbart för att man vet att mållinjen ligger där framme, man har hopp.
När man väl kommit fram så ligger man och hyperventilerar och är nöjd.
Men när illamåendet har försvunnit, så reser man sig ändå inte upp. Man fortsätter stå böjd.

Jag ligger i sängen och vet att jag inte har något att göra.
Men ångest, du ligger kvar i själen och slutar inte förstöra.
Med ögon röda av gråt ber jag dig sluta beröra.

Om du inte kan gå - dra åt helvete då