du vet när man var liten
och trodde att världen inte kunde se en
om man själv inte kunde se världen?

man la täcket över huvudet
eller ställde sig med ansiktet
in mot väggen.
helst bakom en dörr.
och så fanns man inte,
liksom.

eller så kunde man låtsas
att man inte förstod
vad de vuxna pratade om,
och så slapp man världen.

dessutom var det så lätt
att leva sig in i en sagovärld
och stanna där några timmar.
leka "pippi på de sju haven"
och drömma att sängar
kunde flyga.

men om världen skakade
alldeles för mycket
och man inte kunde stå upp längre,
så fanns mamma eller pappa där
som tog en i handen
eller lyfte upp en.

och att gömma sig
där mammas axel blir till hals
var nog det bästa som fanns,
eller hur?




men nu då mamma?
du kan inte skydda mig från allt ont längre.
jag måste möta den här världen i vitögat,
och det gör så ont.
så jävla ont.

mamma snälla gör nåt!

jag blir rädd.
på riktigt.








snälla mamma håll för mina ögon.
jag vågar inte titta längre...