Även om det var länge sedan det hände så är det förstås färskt i minnet fortfarande. Känslorna har i och för sig svalnat. Men jag minns känslorna eller det är i varje fall vad jag tror att jag gör. Jag tror att det jag tycker mig minnas är det som verkligen hände.

Jag slängde stiletterna efteråt och någon hittade dem säkert sedan. Jag slängde dem inte i kanalen dessvärre. Utan i rännstenen. Det var jag som ’städade’ efteråt. Förutom att vara ledare och aktiv så har det alltid varit min uppgift att städa upp efteråt och se till att det finns så få spår som möjligt kvar på platsen.

Tanken på att döda är en kluvenhet i mig. När jag blir arg och är nära att blixtra till, då känns det som att det ligger precis under ytan. Å andra sidan, när jag hör, ser eller läser om våld, dråp och mord så äcklas jag av det.

Det är förstås för att jag har en viss distans till det där som jag själv inte varit inblandad i. Det är lättare att engagera sig i sånt som ligger utanför en själv, att engagera sig mot. Att vilja vara en motkraft. Jag har ingen inneboende drift att misshandla någon och jag heller egentligen aldrig misshandlat någon. Jag har gått direkt på att döda.

Det började med att jag och min kille skulle bli rånade en sen kväll efter bion. Vi skulle hem med tunnelbanan och det kom några grabbar och sa att de ville ha grejer för att inte slå oss. Min kille ville ge dem pengarna och cigaretterna. Men jag hade en kniv och jag sade till killarna.

- Ni får grejerna om ni dödar mig.
- Vad fan snackar du om, svarade en av grabbarna.
- Om du dödar mig så får du grejerna.
- Det är för att inte slå er som ni skall ge oss pengarna.
- Ni är tre och det är vi också. Ser du den här kniven? Försök att ta den ifrån mig.

När grabbarna såg den så försökte de backa. En av dem försökte visa oss att han skulle skydda de andras reträtt. Det var honom jag dödade. Kniven gick in i hans mage och han blödde till döds. Det var inte min mening med att göra honom illa, men det var något som brast inom mig och släppte fram min mörka kraft.

Den där kraften som jag brukar hålla tillbaka när den visar sitt fula ansikte. Jag är den där sortens människa som inte kan börja och sluta mitt i någonstans. Jag slutar först när det är slut.

Jag gillar inte våld mer än andra gör och det skulle äckla mig om jag medvetet började misshandla någon. Så det gör jag aldrig. Jag går direkt på att döda. Jag släpper fram den mörka kraften och den gör mig mycket effektiv. Det blir inget onödigt våld, bara den rena döden.

Det tog slut med den där killen sedan. Jag är inte kompis med någon av grabbarna ens. Vi träffas aldrig efter den där sommaren. Jag förstår dem. Vilken kille skulle vilja ha en brud som tar livet av folk. Som låter sig släppa fram sina mörka krafter. Jag har växt upp med en frånvarande far och alltid fått klara mig själv. Just det, jag klarar mig själv.

Jag är antagligen född till ledare och en sorts ensamvarg. Jag hade ett eget gäng en gång, det började den kvällen och natten. Jag ledde det där gänget i några år. Jag åkte aldrig fast för de där morden jag begick. Gänget skingrades och några av tjejerna började fnaska o knarka och jag gick min egen väg.

Började jobba och blev chef på ett ställe. Nu jobbar jag med ungdomar och att få dem att inte i onödan bruka våld. Ingen av dem känner till min bakgrund. Jag har ingen koll på vad som hänt med tjejerna i mitt gamla gäng utom en som träffade mig av en tillfällighet på krogen en dag. För henne gick det länge åt helvete minst sagt.

Hon hamnade i knarkgäng och i fängelse. Men så fick hon några chanser och i början sabbade hon dem förstås. Till slut hamnade hon hos en kvinna som ställde krav på henne och då vände det. Hon ville inte berätta vad hon sysslade med. Det var bara den kvällen och sedan sågs vi inte igen.

Nu har jag en vän som blivit misshandlad av några en natt och jag känner åter hur mörkret vaknar inom mig. Det är förstås omöjligt att hitta dem igen, som misshandlade grabben.

Men jag har inte känt mycket av det där mörkret på länge och nu när det drabbar mig genom en vän så sjuder det i mig.
Men jag håller det tillbaka. Det där som hände för så länge sedan nu, det skall inte få förstöra allt vad jag byggt upp.