Vi som bor i den ’rika’ delen av världen erbjuds lyx för att trösta oss mot livets allmänna jävlighet som egentligen inte finns. Det som finns är våra förväntningar på hur världen skall se ut och hur människorna som bebor världen skall vara. Hur de skall bete sig. Vi delar upp oss i olika grupper, som om det fanns förmodat goda och förmodat dåliga människor. Som om det fanns ädla och mindre ädla människor.

Trots att ingen egentligen vet vilka som skulle börja agera hjältar om det alls skulle behöva utkristallisera sig. I väntan på behovet av hjältar finns det idrott och sport. Vinnarna av sporterna skall ju premieras. Att komma på fjärde plats och bakåt räknas inte. Jag skulle nog komma på miljonte plats. Vi är många som kommer på ’fjärde plats’.

Medmänskliga värden sådana vi tror oss ha lart känna dem. De finns bara i stunden och på papperet. Riktiga hjältar offrar sina liv för att rädda samhällets mindre hjältemodiga. Visst. Men det utmäts inga andra straff för att vara en fjärdeplatsare, än glömska. Vad jag vill säga? Ja, det är komplicerat. Jag måste försöka konkretisera. Fokusera.

Det finns ett teveprogram som heter lyxfällan. Vi är alla potentiella offer för lyxfällan. För att tjäna pengar finns det lyx som vi kan betala för att få. Vi betalar för att få del av ett överflöd för att kunna trösta oss. Vi betalar med pengar vi inte har än.

Vi tar från framtiden och betalar med nu. Vad vi egentligen inte behöver är lyx. Vad vi egentligen behöver är hälsa. Även löften om hälsa betalas med framtida medel. Morgondagens tänkta hälsa betalar vi med lyx.

Pengar vi inte har och en hälsa vi tänker oss att få någon gång i framtiden. Men det är nu vi behöver den för att alls ha en morgondag, då vi kan betala priset. Vi betalar idag med att må dåligt och i morgon skall vi betala med pengar som vi kanske har, om vi överlever till dess.

Vi vet att vi lever i ett ekorrhjul. Vi vet att vi tvingas springa runt i det. Men vi springer inte för att nå hälsa, utan för att underhålla vårt meningslösa behov av lyx.

Vi har förväntningar på livet. När det går som vi vill kan vi tänkas kalla det tur eller att allt bara är som vanligt. När det går emot oss kan vi tänkas kalla det otur, livets allmänna jävlighet och så vidare. Det viktiga är att vi inte prisar oss själva för att livet går sin gilla gång eller för att vi vinner någons hjärta eller pengar.

När det går oss emot är det därför heller inte vårt fel eller vår förtjänst. Vad som än händer så är det bortom vår egen personliga kontroll. Så länge vi är övertygade om att vi inte kan kontrollera vår egen vardag så är vi alla offer för den. Det är bara människor som tror på att de kan ha koll på läget som kan ha koll på läget. Alla vi andra är en sorts mänsklighet som gör oss själva till offer för vad som händer omkring oss. Jag lyckas med något i livet.

Det är tur eller något annat, bara inte min egen förtjänst. Om jag misslyckas är det otur eller någon annans förtjänst. Man är inte duktig om man vinner på lotto och man är inte mindre duktig om man aldrig vinner något. Vi befinner oss i en sorts bubbla av liv. Livet som vi drömmer om det, det pågår någon annanstans.

Att leva i den här tänkta och skapade civilisationen, det är att leva i en dröm som delvis är en mardröm. När våra vänner eller släktingar dör i en bilolycka eller något liknande. Då är det någonting hemskt som vi andra tvingas leva med. Åtminstone med känslorna och föreställningen av vad som kanske hände.

Att de kanske hann lida eller att de alls behövde lida. Vi får leva med saknaden. På sätt och viss ingår det här som en väntad del av livet. Man är på väg någonstans för att göra något och man kanske inte kommer fram till målet.

Målet som sådant är inte att leva ett värdigt liv. Målet är inte att dö på ett värdigt sätt. En del människor föreställer sig att det finns en värdig död och att det finns ett värdigt liv. Att leva i lyx för att trösta sig och att duka under omgiven av lyxen och kanske till och med dö just som en effekt av lyxen, har det någonting med värdighet att göra?

Har livet i staden någonting med värdighet att göra? Man rår inte för om man är född i en stad. Men så länge man bryr sig om att bo kvar i den, så länge man tänker och tror sig tvingad att bo kvar i en stad. Lever man då ett värdigt liv? Var finns det där värdiga livet och var finns den värdiga döden? Finns det värdighet eller är det bara något vi föreställer oss?

Vad är det som driver en människa i livet? Motivation. Det är ett ord jag kan förstå. Men hur motiverar man behovet av lyx? Ofta nog hör och ser man att man kan spara pengar genom att köpa något just då, den dagen eller veckan. Om det inte är något annat än mat, kläder, saker för ens omedelbara behov för att klara av att leva så vore det väl okej.

Men oftast handlar det om lyxprylar som vi köper för att trösta oss med. För att få en känsla av att ha något som kan kompensera oss för att det finns sådant vi inte har. Kanske är det ett värdigt liv vi vill ha och när vi förstår att vi inte kan nå det målet så tröstar vi oss med lyx, saker som vi egentligen borde kunna klara oss utan.

Särskilt med tanke på att vi betalar lyxen med pengar vi inte har och med ett liv i framtiden vi förmodligen inte heller kommer att ha. När framtiden kommer ligger vi i en ’för tidig’ grav.

Vi skapar själva förutsättningarna för den graven. Den väntar på oss tidigare än vi tror därför att vi tröstar oss ned i den. Varje gång jag planerar att köpa, lockas att köpa eller faktiskt köper lyx. Då är det bara ännu ett spadtag närmare döden.

Vad lyx är? Vad vi inte behöver för att leva. Särskilt inte om vi vill leva ett värdigt liv. Att den värdigheten bara är en tänkt värdighet, det bryr vi oss inte om. När vi talar om att förlänga våra liv, är det då för att kunna leva ett liv där vi kan känna oss stolta över hur vi lever eller är det för att kunna fortsätta att konsumera lyx?

När man talar om fattigdom. Är det att inte ha råd med mat, kläder och det mest nödvändiga? Eller är det när vi inte har råd med mat för att vi drar på oss lyx, saker och vanor vi egentligen inte behöver?

Att jag inte följer en rak linje i det jag skriver beror på att jag är trött. Jag skyller gärna på det eftersom jag är trött mest beroende av att jag lever mitt liv som jag gör. Jag lever inte ett i mitt tycke värdigt liv. Jag lever ett osunt liv.

Det är fyllt med möjlighet till lyx. Varje dag, varje stund av mitt liv är kantat av möjligheter till lyx. Som är ett sätt att trösta sig, att kompensera för att jag inte lever det liv jag skulle kunna önska mig. Ett mer värdigt liv. Den gamla fattigdomen var att inte ha mat för dagen, att inte ha hela och rena kläder.

Att inte ha värme och rinnande vatten. Den nya fattigdomen är nästan helt och hållet en mental fattigdom. De verkligt fattiga, enligt den gamla normen, är de som inte har råd med livets nödtorft. Alla vi andra har inte råd med en mental värdighet.

En del människor, jag måste bara ta upp det här, klagar över att en del människor ha behov av att tala om normer. Vad som skall kunna tänkas vara norm och vad som kan tänkas vara normalt. Om vi inte har normer och inte vill kunna tänka oss en sorts normalitet.

Var hamnar vi då? Förmodligen i anarki. Det finns de som säger sig vilja ha anarki. Som förespråkar anarki framför norm. Jag vet just inte om de är varandras motsatser. Men jag vet vad anarki leder till. Inte är det ett samhälle som tänker sig att leva i någon sorts värdighet. Jag förstår mig på behovet av anarki. Men verkan av anarki är bara en annan sorts ordning. Människan kommer alltid att sträva efter alla de gamla målen.

Anarki avlöses av ordning. Inte en mer värdig ordning än den vi tänker oss idag utan en ordning av en annan sort. Antingen ett samhälle som är totalitärt på grund av rädsla från en grupp som springer ur den rika klicken. Eller ett annat totalitärt styre som springer ur de kriminellas värld.

Anarki varar inte. Anarki innebär en tids upplopp följt av behov av ordning. Med ordning följer en tänkt säker produktion av mat och annat livsnödvändigt, En tänkt produktion av säkerhet, lugn och motsatsen till rädsla. Behovet av trygghet och stabilitet.

Jag vet inte riktigt om anarkister tänker längre än till behovet av förändring. Anarki leder, oavsett hur förhållandena var innan, till en sorts stat för den starkes överlevnad. Som det är just idag så finns det system som är tänkta att trygga allas säkerhet och behov att trygghet, exempelvis behovet av vård. Av ett system som tillhandahåller service.

Exempelvis en brandkår, en poliskår, läkare och sjukhus samt produktion av mat och annat som är nödvändigt enbart för vår personliga överlevnad. Anarki, eller behovet av anarki springer ur föreställningar om ett slags revolution som skall springa fram ur en sorts mänsklighetens behov av självrening.

Men anarki varar inte. Varken som idé eller verklighet. Det råder i och för sig redan en sorts anarki och att vi inte, som samhälle, redan har kollapsat, är märkligt.

Den sortens automatiska självrenande effekt av ett sjukt samhälle, som anarkisten tror på är och förblir en dröm. En utopi. Anarkin, som anarkisterna drömmer om, kanske kommer. Men även om den gör det så kommer den bara att leda till ett totalitärt system där bara de allra starkaste kommer att ha något att säga till om.

Det kommer att göra samhället nästan så friskt som man kunde drömma om att det skulle vara. Ur en aspekt. Vi vanliga dödliga människor som lever på ett sorts markplan, kommer att mista möjligheten till lyxkonsumtion. Det är det enda friska med anarki.

Alla längst ner på samshällsstegen, de som finns till för att grupperna högre upp slls skall kunna existera, kommer att hamna ännu längre ner. I ett samhälle efter anarkin, kommer vardagsmänniskan att vara slav i än högre grad än hon är idag.

Hon kommer inte att vara slav under erbjudanden om lyx, som kan betalas imorgon. Men hon kommer att vara slav för att underhålla andras behov av lyx. Drömmen om anarki påminner starkt om den fas i livet som ungdomar genomgår. Behovet av att kasta det nuvarande och segregerade, på sophögen och viljan att ur askan hjälpa en tänkt fågel Fenix upp ur askan.

Det är alltså en process man genomgår i sina faser i livet. Vad det innebär av behov att närma sig vuxenvärlden. Att vara ung och på väg att bli vuxen innebär att jag måste lämna en sorts relativ trygghet och kasta av mig oket av denna trygghet. Stiga in i en otrygg vuxenvärld med andra regler än de man lärt sig i skolan. Friheten med att bli vuxen är även denna en tänkt frihet. Att vara vuxen är bara en tänkt frihet.

Problemet är egentligen inte samhället som det ser ut materiellt sätt, även om man kan tycka att mycket övrigt vore att önska. Problemet är människans natur. Hur hon tänker, planerar och handlar i vissa givna situationer. Det där som psykologer och pedagoger skulle kunna berätta så mycket om, ifall de blott trodde att människor skulle kunna ’processa’ informationen och överleva intaget och smältandet av fakta.

När Palme, eller vilken annan liknande person som helst, tittade ut genom fönstret och talade om att döden kunde komma från vem som helst av alla människorna där ute på gatan, så talade han på ett sätt som om han visste att hans tid var begränsad.

Inte av tanken på att en dag dö. Utan av tanken på att det kanske kunde ske medan han fortfarande var ’verksam’. Vi har inte den positionen, kvinnan eller mannen ’på gatan’. Vi håller inte ens i vapnet som skall kunna förkorta en annan människas liv. Vi går inte omkring med ett vapen i fickan, redo att användas. Vi kan beväpna oss på olika sätt, men vi kan inte skydda oss på samma sätt.

Att sitta på en sorts tron kan vara lika farligt som att sätta sig i en bil på väg att fira en högtid med goda vänner, med familj och släkt. Och vice versa. Här känns det som att jag spårat ur en smula. Det här brevet till dig är som vilket annat brev som helst. Ett försök till att beskriva. Det genomtänkta kommer en smula i fragment snarare än ordnat som i en roman.

Lyxkonsumtionen är en av bovarna i dramat. Men det mesta ligger i det mänskliga psyket. Om att ha och att inte ha. Vad man skall ha, är vad man tänker sig. Ett liv i någorlunda värdighet eller ett liv som skall kompensera för vad man inte har och kanske aldrig skall kunna komma att få.

Ett liv i lyx är också ett tänkt värde på vad man tycker sig kunna ha råd med materiellt, att visa upp för grannen. Men ett värdigt liv har inte mycket med materiell standard att göra. Ett värdigt liv har mer med hälsa att göra. Mental, social och kroppslig hälsa. Tanken på det värdiga livet föresvävar oss. Medan vi konsumerar oss bort från målet.

Hälsningar från en vän, ja en tänkt vän åtminstone

(oläslig namnteckning)