Två människor står något vid sidan om den larmande hopen på stadens torg. Det är några dagar kvar till valet och de pratar om känslor av vanmakt.
- Jag tycker valet känns så främmande, som att man liksom försvinner in i något som man skall vara en del av, bara en försvinnande del.
- Ja, så känner jag det också. Ändå känns det viktigt att rösta. För att det ett av de få sätt man har att påverka. Frågan är förstås vad som händer sedan.
- Ja, sen är det ju även känslan av att bara vara en droppe i havet, i alla rörelser av olika slag kommer det där valet in av att känslan av att vara en viktig kugge som gör skillnad, att den känslan äts upp av att bara vara en kugge, man försvinner i folkhavet och ingen bryr sig om at det är så, det är en sorts kontraproduktivitet i att tillhöra en stor o lätt anonym massa. individen försvinner och även om målet sägs vara till för just individen, så är den enskilde den som 'offras först'. enskilda är kanonmat i en sorts krig som man inte själv får något riktigt grepp om.
- Du, nu skiter vi i det här. För mig räcker det att gå och rösta. Jag orkar inte med det här spelet för galleriet.
- Du, vi går och tar en öl och snackar om vad vi skall göra i helgen.
- Ja, vi går väl till kvarnen som vanligt?
- Nä, en sådan här dag är det alldeles knökfullt där inne. Vi går till jägaren istället.
Några timmar senare som det känns som blir de rånade av ett gäng och ingen kommer när de skriker på hjälp. Något sådant skulle aldrig kunna hända i Örebro.