Det finns människor som tycker att vi lever i ett samhälle som är allt annat än optimalt, allt annat än rättvist och så vidare. De känner frustration över att samhället är ojämlikt. Så kan man tycka och förmodligen är det ganska många som tycker så också.

Man skulle kunna se samhället som ett stort dukat bord med en stor bordsduk på och en jäkla massa stolar att sitta på. En del människor räcker de där stolarna inte till. En del människor vill inte ens ta plats vid bordet.

En del människor sitter tid efter annan och rycker i duken så att mat, dryck och annat hotar av trilla av. En del människor som sitter vid bordet vill dra bort bordsduken så att allt som finns på den faller i golvet.

Det finns människor som tycker att de vet hur samhället borde se ut och en del av dem kan exempelvis i intervjuer uttala sig om att vad samhället behöver är en revolution och att just de teser som de själva besitter och tyr sig till är de rätta och kan ’rädda folket ur dagens tyranni.’

Problemen med den sortens tänkta revolutioner är att teori och praktik en smula faller isär. Teorin kan låta aldrig så bra, rätt tänkt, vällovlig och som någonting gott för ’folket’, som de alltid säger sig vurma för.

Att folket de vurmar för själva kan ha en något annan inställning till att vara så tänkt på och vurmad för, spelar ingen roll. Folket vet inte sitt eget bästa men det gör de som vill göra revolution.

Revolutionens söner och döttrar vill befria folket ur deras tänkta tyranni och det är allt som behövs för en revolutionär. Resten är en massa mer eller mindre invecklade teorier och tänkta scenarier för trenne steg.

Steg ett består i att finansiera och bygga upp revolutionens fotsoldatsarmé. Trumma ihop folk som man pumpar in en massa idéer i och får att ’falla in i ledet’.

Steg två är själva revolutionen, som i mångt och mycket går ut på att mörda oliktänkande, efter devisen ’de som inte är med oss är emot oss’ och har genom att vara ’emot’ dömt sig själva till döden. Dock utan att veta riktigt vad de där valen för eller emot går ut på, utöver att ’emot’ leder till en rask död.

Steg tre är vad som händer efter den tänkta revolutionen. Då skall saker och ting ’normaliseras’ och då kan möjliga fotsoldater bli till en black om foten. Risken för att de med tiden kommer att bli en smula missnöjda med resultatet av revolutionen är stor.

Deras version av vad som skulle springa ur och spira ur revolutionen kan tänkas te sig en smula annorlunda mot vad som sedan faktiskt blev. Då måste de bort, eftersom de då själv blir ’oliktänkande’ och sådana finns det inget utrymme för i den nya staten där alla måste tänka ’lika’.

Enligt en massa olika teser som utvecklats under årens lopp, exempel på dessa kan hittas litet överallt i litteraturen, inom psykologin och pedagogiken. Såväl som i närmsta mindre eller större sällskap, så kan den nyfikne med lätthet finna ett slags obekväm sanning.

Folk tänker inte lika, de vill kunna tänka fritt och detta innebär oftast att de tänker olika. Om man samlar hundra män på ett avgränsat område och de en i taget får träffa hundra olika kvinnor tills alla männen och kvinnorna har stått ansikte mot ansikte en gång vardera, låt oss säga i en tänkt tidrymd av tio minuter.

Om man sedan intervjuar var och en för sig om denna upplevelse så kommer man att finna att svaren tar sig en smula olika ut. Idealet för en revolutionär vore naturligtvis att alla skulle komma med exakt samma svar. Men man får nog utgå ifrån att det är att vänta sig en smula för mycket.

Om dessa hundra män och hundra kvinnor skiljer sig från en tänkt mall över hur de borde ha svarat. Då måste alla dessa människor avrättas. Det finns en massa olika sätt att utföra detta på som jag väljer att avstå från att berätta.

Om man tänker sig att man måste avrätta alla som inte tänker som exempelvis du, så blir det en smula besvärligt. Även om nu revolutionens söner och döttrar påstår att de alla tänker lika och delar exakt samma mål, så kan de inte gärna vara sanningsenliga.

Eller rättare sagt, alla har sin egen version av denna tänkta sanning som de säger sig vara eniga om och påstår sig dela. Att de alla är delar av. Man kan i förlängningen undra över vilken sorts friheter de ’befriade människorna’ får ta sig om alla måste gå omkring och dela varandras åsikter.

Jag tycker att alla gurkor och bananer och manliga lemmar skall vara raka. Att de sällan är raka av naturen skiter jag i, om jag fått i mitt huvud att de skall vara raka så får väl verkligheten rätta sig efter vad jag tycker.

Alla som inte tycker som jag just den här veckan måste fängslas för senare avrättning. Nästa vecka kommer jag att tycka det är okej att istället rätta åsikten efter verkligheten. Veckan därpå kommer jag tycka att grön är en fin f ärg att ha på lakanen, alla som inte har gröna lakan skall hängas.

Å andra sidan har jag tröttnat på kvinnan som skall föreställa vara min levnadskamrat och vill byta ut henne. Den veckan skall alla byta ut sina levnadskamrater. Annars tänker de inte som jag och då blir jag inte lätt att tas med.

När det kommer till att i en intervju (några år före den tänkta revolutionen skall gå av stapeln) säga, ja rent av påstå av man måste rensa bort oliktänkande.

På frågan om man själv som fotsoldat skulle kunna tänka sig att skjuta en person som befinns vara ’emot’, svara att ’ja, det kan jag visst tänka mig att göra’.

Måste anses som en person som inte har någon riktig koll och lever i en sorts sidoverklighet. En pseudoverklighet. Reportern skulle då kunna säga till den intervjuade (för enkelhetens skull säger vi att båda är kvinnor, vilket dessutom var fallet i reporterns verklighet) att ’jag tänker olika och jag är emot’.

Hur skulle du välja att ta livet av mig? (det där sista är min egen tanke, den slog mig vid detta tillfälle).. Man kan då tänka sig att kvinnan som skall svara på frågan inte har tänkt riktigt så långt. Kanske bara att ’revolutionen kräver sina offer’. De mördade kan då få bli tänkta martyrer för sin sak, idén om att härbärgera en egen åsikt.

När det kommer till att döda är detta inte en helt lätt sak. Folk, historiskt sett, som haft mördande eller åtminstone avrättning som yrke, har inte mått riktigt väl av att avrätta folk.

Folk som är massmördare per definition utan att ha det som yrke utan mera som en hobby, drabbas inte alls av samma slags effekter som människor som mördar eller avrättar ’ofrivilligt’, det vill säga för att det är deras jobb eller för att de är soldater, poliser eller liknande.

Det tråkiga med att inte vara psykopat är att samvetet kan slå till och börja spöka för en. Dessutom kan det vara skillnad på teori och praktik. Om du möter en människa som du bara måste mörda för att hon eller han inte delar din syn på ’saken’, så står du plötsligt inför ett val.

Valet om hur att gå tillväga när du skall ta livet av en människa som aldrig gjort dig eller någon annan förnär, utöver att uttrycka ett visst motstånd mot att sälla sig till ’saken’. Hur skall du kunna ta livet av en obeväpnad människa som i ett annat sammanhang skulle kunna tänkas vara din bekant eller rent av vän? Hur kommer du att må efteråt, även om du skulle tänkas förmå dig att trycka av skottet?

- Hur går det här då?
- Jo, du hade rätt, kvinnan här har inga gröna lakan och äter bara böjda grönsaker.
- Så du…?
- Ja, kamrat överste, hon ligger där i sitt eget blod.

Sedan går du hem för dagen, ja inte hem till dig, men till förläggningen. Där sover redan femton andra kvinnor sin skönhetssömn i rummet med sexton bäddar. Själv somnar du först efter en timmer eller så och två timmar senare går du på muggen för att kissa. Egendomligt nog är du inte kissnödig.

I kasernen intill sover femhundra andra avrättare och deras drömmar handlar inte om en romantisk resa till tropikerna och inte heller om en fotbollsmatch som de gick och såg bara några år tidigare, då man fortfarande spelade detta löjliga spel istället för att avrätta folk på samma arenor.

Även om du på en tänkt fråga faktiskt svarar ’de som är emot saken måste dö’ och du verkligen hamnar i situationen då du måste döda, kan du tänkas få svårt att trycka av.

Det ’folk’ en tänkt revolutionär vill rädda, vill inte bli räddat, om vi tänker oss exempelvis Sverige. I sådana länder som inte ser ut ungefär som Sverige så är revolter möjligen vanliga’re. Men de, även om de skulle vara revolutioner, kommer aldrig ’folket’ till hjälp eller godo.

Inte i längden i vilket fall. Skulle trots allt en folkhjälte hamna i positionen för en sådan sak och samtidigt inte börja avrätta oliktänkande. Så sitter den ledaren inte länge. Det blir då alltid en sorts kupp där den folkvalde avlivas för någon annan stats bästa, ’intressen’.

Min teori måste bli den att alla som är revolutionärer av den sorten att de slaviskt upprepar sånt som de fått lära sig att säga och därför aldrig tänker själva, de måste per automatik vara hjärntvättade till att tjäna en eller annan sak.

För den som däremot tänker själv, borde det framstå efter någon tid, hur orimlig idén om ’idealsamhället’ måste vara om idén stödjer sig på att alla måste tycka likadant eller bli avrättade för att vara ’emot saken’.

Alla människor är olika, alla har liknande behov, känslor, sätt att uppträda i vissa givna situationer. Men de är som själar, olika.
För att skapa ett slags idealsamhälle där alla skall kunna tänkas vara överens i det stora hela så krävs det att människor skall kunna känna en allmän trygghet.

En generell trygghet kan bara skapas på endera av två sätt. Antingen genom att ge folk rätt att tänka och agera fritt samt uppmuntra egna initiativ och positivt tänkande. Eller genom att skapa en sorts polisstat, militärdiktatur eller liknande, där allt och alla skall bevakas minutiost.

I dagens samhälle är vi varken eller. Varken helt fritt tänkande och allmänt positiva och trygga. Inte heller lever vi helt och hållet bevakade och övervakade.
Du kan inte ta människan ur djuret och inte heller djuret ur människan.

Högaktningsfullt
(oläslig namnteckning)