Ibland känner jag mig som toppen på världen, har allt framför mig.
Livet, kärlek, drömmar.

Men ett samtal, ett skvaller om personen som gjort en innan så glad får humöret att sjunka. Ibland kan man undra om det inte vore bättre om man inget visste.
Om man kunde få leva på endast hans ord och ingen annans.

Men att leva i en drömm skulle nog aldrig hålla , eller ?
Det ända jag vill är att vara lycklig, så vore det helt fel.

Mina tankar är helt spridda, jag önskade jag hade någon som visade mig rätta väg fram. Någon som kunde ordna upp allt jag inte är kapabel till.
Bestämma över mig, en gång för alltid.