Observera att detta inte är avsett att vara en rolig text, det är Anders Nordlander (som jag hade för avsikt att skriva om i ingressen) som skrivit den text jag lämnat kritik på. Dessvärre minns jag inte vad den hette, men den skrevs för inte ens två timmar sedan så den torde vara tämligen färsk ännu.

Jag brukar ha svårt för texter som utger sig för att ha med sanningen att göra och även då 'absoluta sanningar', rent av orubbliga. Det vet ju var och en som någon gång befunnit sig i ett brinnande hus, inte är det väl barnens teckningar det första man räddar?

Nej, det är förstås datorn, stereon eller teven, fotoalbumen, hustrun/mannen och... ja, och barnen förstås. Även hunden/katten/marsvinen kan man tänka sig att springa in efter, och då kanske man samtidigt river åt sig de papper som sitter magnetade på kylskåpet/frysen.

(mina sitter på insidan av den metalldörr som försäljaren av misstag kallade ståldörr, magneter fastnar inte på stål)

I övrigt är texten ett känslomässigt bevis på en underbar känslomässig bindning till barnen, som dock kommer att lossa en smula i limningen i tonåren, om inte tidigare.