Ibland, när ingenting alls känns rätt, så köper man sig en biljett till England utan att veta hur länge man ska stanna kvar. Och sedan går man runt där, äter fina bakelser, dansar sig svettig på olika diskotek och försöker låta så brittisk som möjligt.
Och ibland, men bara ibland, när man slagit sig ner på någons baksida med filt och rött vin så dyker han upp.
Han som är så fin att det gör ont i hjärtat.
Långt och smal med alldeles för krokiga tänder och den gudomliga accenten när han talar. Han frågar om han får sätta sig ner, självklart får han det. Sedan sitter man där, med Honom, under en orange filt i den alldeles för tidiga maj-morgonen med solen som stiger upp över träden och delar på en flaska vin.
Han frågar om det är okej att han pussar dig, och du rodnar som ja. Ni pussas tills de som bor i huset vaknat och jagar bort er, ni skiljs på Londons innergator och sedan syns ni aldrig mer.