Håll upp ena handen framför dig, och spreta på alla fingrar. Håll ner två. Nu ser du antalet år det gått sedan den där natten. Det var den sista augusti, det vet jag bara för att han skulle fylla år dagen efter och det var den dagen vi låtsades som om inget hänt. Förvirrning är inte okej, aldrig någonsin. I alla fall:

Det knackade på dörren, någon dansade utanför. Hon såg inte vem då ljuset från tv slog emot. Hon gick för att öppna, kände igen den löjliga dansen och det stora leendet. De sade hej och hon frågade varför han var här, de träffades nästintill varje dag men aldrig såhär sent. "Jag kom precis hem från min träning och tyckte att vi kunde gå ut och gå lite!". Det gjorde de. Länge. Luften blev kylig, det ljusa blev mörkt och de gick till skogen och satte sig i gräset. Han gjorde allt för att skrämma upp henne med prat om mördarclowner och rabieshundar, som till hans missnöje inte fungerade (eller det gjorde det, men inte på henne. Han själv blev dock väldigt rädd). Till slut blev det kolsvart och han berättade om en lek som går ut på att blåsa på varandra och så löjlade de sig i flera timmar tills hans läppar kom lite för nära. Kyssen var oväntad, han blev rädd att hon blev arg och drog sig undan.
Han rabblade upp ord som skulle ha kunnat skapa meningar om han inte var alldeles för nervös. Hon lade armarna runt hans axlar och drog honom intill sig, bad till någon hon egentligen inte trodde på och kysste honom. Och så låg de, tills det började bli ljust igen och han följde henne hem genom att hålla henne i handen och konstant pussa på henne.