Jag levde för dina tankar

Mitt själviska sinne har plågat ditt svaga inre,
       och lämnat spår,
       i dina bruna ögon.

Du såg mig,
      men vågade inte le.

Du vet vad ett leende kan göra,
      vad det bär med sig.

Att inte belasta mig med det,
      gör det lättare att leva,
      gör det lättare att se vem du egentligen är,

bakom allt det där andra,
      som inte går att beskriva,

och glädjas åt att svagheter finns,
         och att de inte sällan uppdagas,

då det sakta ljusnar
         och en lampa plötsligt slocknar.

Jag tar ett par stapplandes steg,
         ser att du är kvar,

men inser
         att du inte längre

står i vägen.