Det känns konstigt att släppa taget om dig även fast jag har sagt att jag gjort det många gånger innan är det nu du inte registreras längre i hjärtvalven nu hjärnan börjar radera dina minnen påminna om vad som är värt att spara vad att deleta lägger dina blickar långsamt i papperskorgen tillsammans med dina händer knän visa ord frågor jag aldrig förväntas ställa skratt jag aldrig förmått mig att ta äran för din ryggtavla som fått mer psykotiska ängsliga blickar än Robert Pattison i en flickskola högerhanden som hållit min genom vantar lårhalvorna som fastklistrades med varandra i trånga barer kalla nätter tröjor med igenkänningsfaktor interna skämt vi alltid drog din nya frisyr är inte värd att fortsätta denna charad på illusion plastpåse av verklighet som pågått (i tre freaking år av fel plats fel tid fel andra människor att vara kär i fel du fel jag fel timing fel för jag dansar för mycket fel för du förstår inte vinkar) så
beslutet tas att neutralisera mina vener från friktionen av dina överarmar skrubba bort gåshuden orsakad av din åsyn vinka adjö till ord som aldrig vågade sägas packa ihop svartsjukan till alla flickors händer som kanske rörde dina fingertoppar eller kanske inte, det gör detsamma, (nu gör det verkligen detsamma) hjärtvalven lämnas sterilt rena de ekar som långa sjukhuskorridorer du aldrig expolderade dig igenom utan fotsteg rispades in istället lämnade märken längs golven där de inte syntes mycket det tog lång tid att inse de behövdes också tvättas rena målas över med klorvit färg lämna rum för framtida explosioner kanske inte. (Det gör detsamma. Idag gör allt det där detsamma)