medan du har raderat hela vår historia från din näthinna
så står jag kvar
iskall
och förstår ingenting
försöker upprepa
förnekad historia

och min historia gör mig iskall
för den är acceptans
och jag har lärt mig leva med en känsla som jag egentligen inte borde klara av
för varje gång jag berättar den får människor tårar i ögonen och vill krama om mig hårt
och jag förstår ingenting
för jag har levt med den känslan så länge att jag har glömt hur det var att leva utan den
istället har jag lärt mig leva med den

som cancer

som en cancer du framkallade i mina vener och förnekar

försöker krama bort den

men du kan inte krama bort cancer
och du kan inte krama ihop mina hjärtekross

Jag vill tro att människan är förutsägbar
men samtidigt tror jag det inte.

Sömnlöshet drabbar oss
när vi inte vet vad som händer
när vi tvivlar på känslor vi förnekat ur
pressat ur hjärnan och sinnet och hjärtat

såsom mycket små sandkorn

som fastnar bakom öronsnibben

såsom hårstrån mellan skulderblad

eller för små glasögon
utan solfilter
och du kommer förmodligen bli blind på grund av mig
men det är egentligen ingenting

ingenting alls

i jämförelse
mot vad du har gjort mot mig
och jag undrar varje dag mer och mer
varför vi egentligen måste döda varandra

jag säger: (00.06.16)för vissa människor
jag säger: (00.06.22)så hade sättet du varit på innan
jag säger: (00.06.36)tolkats som att du gillade mig mer än bara på vän-nivå
jag säger: (00.06.37)helt ärligt

Du säger: (00.06.48)jag förstår
Du säger: (00.07.43)jag vet inte vad jag ska säga
Du säger: (00.07.52)för jag gillar inte känslor..

du säger: (00.08.24)jag menade ju det jag sa.
Jag säger: (00.09.13)allt du har sagt
jag säger: (00.09.15)alltid?
Du säger: (00.10.22)ja.
Du säger: (00.12.28)jag säger inte saker så lätt som du tror jag gör.
Jag säger: (00.12.52)men du är så svårdefinerbar.