När jag var barn bodde jag med min far på ett gods så stort att man nästan kunde gå vilse i det. Det var en mycket vacker slottsliknande byggnad, sandgul i sin färg och omgiven av en underskön natur.
Vägen fram till vårt hem var kantat av gamla ståtliga ekar och bakom dem sträckte sig ängarna vida omkring bevuxna med så mycket vildblommor att det var en fröjd för ögat
Jag minns att jag alltid bad far att öppna bilens alla fönster så att jag riktigt kunde känna dofterna i hela min kropp, andas in allt och bara njuta av någonting så väldoftande och rent, så oerhört underbart att hela min barnasjäl sjöng av glädje.
Hela vägen fram till vårt sagoslott var som en vernissage av de vackraste målningar ett människoöga kan beskåda.
En vernissage där man själv var en del av helheten, seglandes fram i detta hav av målerisk natur, det var så skönt och pompöst att man nästan tappade andan.
Närmare godset låg den gamla stenbron som byggdes av människohand för länge sedan och under den lekte sig bäckens klara vatten fram och där fanns aspen som sjöng sin sång för vinden, så fullkomligt men ändå så enkelt.......