Som vinden blåser genom ett träds grenverk och sätter hela den botaniska uppenbarelsen i en gungande symfoni och samtidigt påminner om rotens betydande existens. Lika starkt har själen i mig belamrats av en stormvind och gjort mig betydligt mycket mer levande.

Det är som om livet i sig blåst hoppet inom mig likt ett gigantiskt träd där varje gren, varje löv alla knoppar fått livsenergi och trygghet till den rot som stolt visar upp sitt mästerverk, mitt liv.
Jag lever, jag känner och jag kan äntligen andas fritt.

Allting känns i små trevande rörelser som kittlande letar sig fram för att få slå ut i full blom, nu när äntligen dörrarna till ljuset har slagits upp.
Strimmorna av det ljuset når djupet av mitt jag och framanar en melodi inom kamrarna av mitt hjärta som pulserande för budskapet vidare i min kropp. En lovsång till livet.

Tavlan av mitt liv har nu ett helt annat motiv och det tål att beskådas. Skamkänslorna för min förra existens har suddats ut och framför mig står en strålande själ som med mycket försiktighet tar sig tillbaka till sin ursprungliga och sanna form.