<em>pulverblues</em><br>
Psyk akut MAS och trädmänniskorna
(hon är sjuk hon är sjuk hon är sjuk hon är sjuk och käre Gud, detta händer inte på riktigt, för om du fuckar med mig mer, dödar du mig Gud) Min kompis, med väldigt för kort, svart kjol, tror att det bor små trädmänniskor på min innergård. Att det ligger någon under sängen och gömmer sig som inte finns, men kanske i Värmland tror hon. Eller på Möllevångstorget. Eller i en bil som aldrig funnits på riktigt, för det finns ingen gata där hon ser bilen. Jag försöker förklara i åtta timmar, men hon tror inte på mig. Sedan tror hon plötsligt att han inte finns där längre. Då hänger han; någon, i olika träd överallt och bara hon kan se honom. Dem alla hängandes där. Trädmänniskorna. Flygmänniskorna. Hon stjäl min Armani diamonds två gånger på två timmar men jag tar den tillbaka och sprayar henne på halsen två gånger och det gör henne glad, och mig sorgsen. Min Armani är allt jag har som är vackert idag. Allt. Hon har en värld där spöken i hallen är mer otäcka än de där svinen på gatan som inte ens gömmer sig för knivar i mer än en sekund. Och hon skrattar med dig. Min kompis flyttar mina skor hela dagen och vägrar gå. En sko i vardagsrummet och en på köksbordet. En i hallen och en på toaletten. Hon böjer sig fram och visar trosorna för dig (och jag vet att hon vet vad hon gör, och jag vet att hon är sjuk, annars står jag inte ut, det måste vara så. snälla. älska mig mer om du kan lite, lite. Bara lite.) och hennes blonda hår faller fram och jag håller för hela huvudet hårt för att inte se om du tittar. (hon är sjuk hon är sjuk hon är sjuk hon är sjuk och käre Gud, detta händer inte på riktigt, för om du fuckar med mig mer, dödar du mig Gud) Hennes trosor är genomskinliga, hon är så kåt säger hon, och hon är väldigt rakad under de trosorna. De är genomskinliga och vita. Hon visar det hundra gånger. Jag vill inte se. Vill inte se om du ser. Vi spelar Ederlezi hundra gånger, för jag gillar den. Du vill göra mig glad, men jag är född olycklig. Jag är ledsen världen. Försent. Hon röker på med dig på kvällen flera gånger och då skrattar ni igen och jag har händerna för öronen nu, för jag är en pulver-jävla-ängel med blött slarvtvättat hår och en valk för mycket tydligen. Jag får välja musik på spotify. Och då hatar jag henne ännu mer, samtidigt som jag ändå bär hennes tio väskor in på psykakut mitt i natten för att slippa ha trädmänniskor och flygmänniskor runt mitt hus. Och. Och. Jag hatar att hon får dig att le och att jag är så svag att jag inte vågar tro på någonting, att jag är din vibration. Inte som då, med dig i trasig blå krage och en tjeckisk öl i handen. Jazz i blicken. Din blick i bara min, som då. Och jag ber ändå personalen vara snälla med henne. Och jag menar det verkligen. Jag gör det verkligen. Varför en grön dammvippa med oss? Varför tar jag inte väskorna med hem igen om jag nu är en så bra kompis? Så jag är tyst. Som vanligt. Och jag hatar att vara tyst alltid. Jag vill göra alla illa och jag gör det varje dag och jag vill gråta nu. Och slå, och skjuta, och döda. Vara älskad eller dö; nu. Tydligen har psykakut dolda kameror. Som om man inte är paranoid nog här ändå. Mitt bland alla förmodade trädmänniskor och hemliga poliser i alla brandgula, röda, vita, gula, svarta och blå bilar. Tegelväggarna har blodstänk från dina knogar, kvar. Och min kompis säger att jag behöver större tröjor som täcker magen mer. Så det stora mitt på magen inte syns så väl (och Gud. Snälla. Om du har ett hjärta. Låt mig inte älska sönder andra mer än jag redan gör, som mig i små bitar eller blodstänk mot tegelväggen, som ni ser genom väl dolda kameror.) Jag ber dem vara snälla mot min vän igen på psykakut och ingen av de fyra skötarna svarar, för vi två här har delat på en folköl utanför på gatan och fy fan, det är tydligen hemskt. Nu får vi slänga allt skräp som vi inte slängt på gatan från första början. (hon är sjuk hon är sjuk hon är sjuk hon är sjuk och käre Gud, detta händer inte på riktigt, för om du fuckar med mig mer, dödar du mig Gud. Men Gud, varför snackar vi ens när du ändå inte finns?) Och du minns inte riktigt. Jag vet. Och jag säger inte mer igen, för jag vet att alla ord nu smäller som små meningslösa femöressmällare, mot sömnlösa nätter oavsett. Och den gröna dammvippan får jag bära hem sedan. Och ni älskar mig båda. Men det står mest i sms eller mellan suckar i sömnen när du sover. Du viskar ecstacy i sömnen. Du kanske bara rökt för mycket. Men orden. De gör ont älskling. Så ont. Jag tror att vinet snart är slut. Jag älskar dig.
Prosa
(Novell)
av
inavlad
Läst 1291 gånger och applåderad av 50 personer Utvald text Publicerad 2010-07-29 05:05
|
Nästa text
Föregående inavlad |