Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
<em>pulverblues</em><br>


Psyk akut MAS och trädmänniskorna

 

(hon är sjuk hon är sjuk hon är sjuk hon är sjuk och käre Gud, detta händer inte på riktigt, för om du fuckar med mig mer, dödar du mig Gud)

Min kompis, med väldigt för kort, svart kjol, tror att det bor små trädmänniskor på min innergård. Att det ligger någon under sängen och gömmer sig som inte finns, men kanske i Värmland tror hon. Eller på Möllevångstorget. Eller i en bil som aldrig funnits på riktigt, för det finns ingen gata där hon ser bilen. Jag försöker förklara i åtta timmar, men hon tror inte på mig.

Sedan tror hon plötsligt att han inte finns där längre. Då hänger han; någon, i olika träd överallt och bara hon kan se honom. Dem alla hängandes där. Trädmänniskorna. Flygmänniskorna.

Hon springer naken mellan köket och badrummet. Jag vill inte ha hennes chokladkakor som betalning för tre stesolid som hon tappat bort. Jag funderar på att ge dig en kaka, men ångrar mig.

Hon stjäl min Armani diamonds två gånger på två timmar men jag tar den tillbaka och sprayar henne på halsen två gånger och det gör henne glad, och mig sorgsen. Min Armani är allt jag har som är vackert idag. Allt.

Hon har en värld där spöken i hallen är mer otäcka än de där svinen på gatan som inte ens gömmer sig för knivar i mer än en sekund. Och hon skrattar med dig.

Det var så längesedan jag fick dig att le. Jag vill att du ler så mot mig igen. Att ingen gör fel. Jag vill att du ler lite som en twist. Som om bara min twist. Och några långt borta tycker jag är vacker, säkert, men de är som luft. Jag vill bara vara liv i dina händer. Jag vill ha bara dig. Jag vill att du ska vilja bara mig.

Jag vill veta säkert inuti mig; nu.

Min kompis flyttar mina skor hela dagen och vägrar gå. En sko i vardagsrummet och en på köksbordet. En i hallen och en på toaletten. Hon böjer sig fram och visar trosorna för dig (och jag vet att hon vet vad hon gör, och jag vet att hon är sjuk, annars står jag inte ut, det måste vara så. snälla. älska mig mer om du kan lite, lite. Bara lite.)

och hennes blonda hår faller fram och jag håller för hela huvudet hårt för att inte se om du tittar. (hon är sjuk hon är sjuk hon är sjuk hon är sjuk och käre Gud, detta händer inte på riktigt, för om du fuckar med mig mer, dödar du mig Gud)

Hennes trosor är genomskinliga, hon är så kåt säger hon, och hon är väldigt rakad under de trosorna. De är genomskinliga och vita. Hon visar det hundra gånger. Jag vill inte se. Vill inte se om du ser. Vi spelar Ederlezi hundra gånger, för jag gillar den. Du vill göra mig glad, men jag är född olycklig. Jag är ledsen världen. Försent.

Hon röker på med dig på kvällen flera gånger och då skrattar ni igen och jag har händerna för öronen nu, för jag är en pulver-jävla-ängel med blött slarvtvättat hår och en valk för mycket tydligen. Jag får välja musik på spotify. Och då hatar jag henne ännu mer, samtidigt som jag ändå bär hennes tio väskor in på psykakut mitt i natten för att slippa ha trädmänniskor och flygmänniskor runt mitt hus.

Och.
Jag tycker faktiskt synd om henne på riktigt.

Och.
Jag hatar henne också.

Jag hatar att hon får dig att le och att jag är så svag att jag inte vågar tro på någonting, att jag är din vibration. Inte som då, med dig i trasig blå krage och en tjeckisk öl i handen. Jazz i blicken. Din blick i bara min, som då.

Varför dör vibrationer? Varför kan man inte bara älska enkelt mellan träd?

Varför dör vibrationer? Måste allt dö?

Och jag ber ändå personalen vara snälla med henne. Och jag menar det verkligen. Jag gör det verkligen.

Nu gråter hon som en femåring med svarta skuggor under ögonen för att jag måste gå och säger att hon älskar mig. Och vad ska jag försvara mig med, mot älska? Personalen ser ut som ett gäng sura bulldogs och undrar varför vi har så många väskor.

Jag har inga svar.

Varför en grön dammvippa med oss?

Jag har inga svar.

Varför tar jag inte väskorna med hem igen om jag nu är en så bra kompis?

Jag har ett svar men det betyder att jag får femton månader inlåst någonstans-ni-vet-vart.

Okej doktor Sabba-àllt på väg hem, då är jag en dålig kompis och knulla er alla. KNULLA ER.

Så jag är tyst. Som vanligt.
Och snäll.
Som ovanligt.

Och jag hatar att vara tyst alltid. Jag vill göra alla illa och jag gör det varje dag och jag vill gråta nu. Och slå, och skjuta, och döda. Vara älskad eller dö; nu.

Men allt har fastnat i halsen. Det fastnade med fultjacksmaken bakom näsan och fem till tio eller femton stesolid som ändå inte fungerar. Men du sover snart. Nu sover du nog. Jag är så rädd. Jag vill bara känna dina fingrar. Men jag vågar inte.

Tydligen har psykakut dolda kameror. Som om man inte är paranoid nog här ändå. Mitt bland alla förmodade trädmänniskor och hemliga poliser i alla brandgula, röda, vita, gula, svarta och blå bilar. Tegelväggarna har blodstänk från dina knogar, kvar.

Och min kompis säger att jag behöver större tröjor som täcker magen mer. Så det stora mitt på magen inte syns så väl (och Gud. Snälla. Om du har ett hjärta. Låt mig inte älska sönder andra mer än jag redan gör, som mig i små bitar eller blodstänk mot tegelväggen, som ni ser genom väl dolda kameror.)

Jag ber dem vara snälla mot min vän igen på psykakut och ingen av de fyra skötarna svarar, för vi två här har delat på en folköl utanför på gatan och fy fan, det är tydligen hemskt. Nu får vi slänga allt skräp som vi inte slängt på gatan från första början.

Hissdörren stängs till avdelning Piva till 87, samtidigt som hennes och dina skratt och hennes puss på din kind värker sönder mitt hjärta i små blå smulor.

 (hon är sjuk hon är sjuk hon är sjuk hon är sjuk och käre Gud, detta händer inte på riktigt, för om du fuckar med mig mer, dödar du mig Gud. Men Gud, varför snackar vi ens när du ändå inte finns?)

Och du minns inte riktigt. Jag vet.

Och jag säger inte mer igen, för jag vet att alla ord nu smäller som små meningslösa femöressmällare, mot sömnlösa nätter oavsett.

Och den gröna dammvippan får jag bära hem sedan. Och ni älskar mig båda. Men det står mest i sms eller mellan suckar i sömnen när du sover. Du viskar ecstacy i sömnen. Du kanske bara rökt för mycket.

Men orden. De gör ont älskling. Så ont.

Du sover. Du som jag älskar.
Bakom väggar långt borta fastän så nära.
Jag saknar dig, så otroligt mycket.

Jag tror att vinet snart är slut.
Jag tror jag är sjuk också. Jag tror det är världen.
Den gör så ont hela tiden.

Jag älskar dig.
Jag är så rädd.

 

 

 




Prosa (Novell) av inavlad
Läst 1291 gånger och applåderad av 50 personer
Utvald text
Publicerad 2010-07-29 05:05



Bookmark and Share


  Hopplös själ
Jag kan aldrig förstå!
Bara ana...

Det är kanske min förbannelse!
Det finns gånger jag blir avundsjuk på de som kan älska så mycket men jag inser också att det kan ställa till det!

Jag har nog stängt av för jag vågar nog inte älska så totalt!

Jag börjar tro att jag är en rädd ynklig stackare som byggt in mig i min egen lilla borg!

Jag läste dock med förundran från början till slut.

Tack!
2017-12-07

  bögpoesi
Wow! Älskar denna. Så naket, målande och man vill aldrig sluta läsa!

2017-12-02

  Sebastian Noll
Youppi, fucking, duo. Men det här är bra. Du fångade mig till slutet och tillbaks.
2012-12-21

  maria kide
Riktigt bra skrivet!
2012-04-21

  mariesj
du skriver precis precis som jag älskar det
2011-11-25

  Caroline Lind
gud så bra! man kan inte sluta läsa.
2011-09-07

    ej medlem längre
Så bra skrivet, otroligt
har varit där du är
ja varför ska kärleken få göra så ont.
2011-07-11

  cilax VIP
Berör starkt.
Kärleken är som starkast när den gör som mest ont. Varför måste det vara så?
2011-03-08

    ej medlem längre
extraordinärt bra.
2010-11-04

  Matilda Linnéa Tinér
jag har inga ord för känslan du bygger i mig när jag läser.
den är för omfattande.
jag lämnar det så,
stum med tårar
på kinden.
2010-08-10

  /Isabel
Så in under huden
krypande, gripande.
Fantastiskt bra skrivet
och man kan inte värja
sig. Vill inte.

Tack.
2010-08-04

  Fransisca Ferlin
Å fy faen, vad bra! Riktigt ruggigt,
sönderslitande, hopknycklande,
uppfransande
BRA!
2010-08-01

    tehdog
texten drar skoningslöst igenom mig. Väl förtjänt sin stjärna.
2010-08-01

  Yrre VIP
Jobbigt att läsa, orden finner du och det snurriga och förvridna. Tack.
2010-07-31

  Nina Ahlzén
Stryptag utan pardon, så mycket liv i denna text. Hudlösheten är brutal. Grymt uppriktigt ini märgen.
2010-07-30

  Sideshow Bob
os temporale är en plats i rymden.
2010-07-30

  karenina VIP
stark smärtsam och oerhört gripande och jag känner igen allt du skriver, denna helvetskamp
2010-07-29

  Caprice! VIP
O, den var stark - och synnerligen läsvärd.
Tack!
2010-07-29

  Anders Perols
Du skriver lika fängslande och målande som alltid, mycket bra!
2010-07-29

  anthemos
Skitbra. Många små träffande detaljer. Den gröna dammvippan etsar sig fast på min näthinna.
2010-07-29

  Mats Henricson
Starkt ! Jag vet vad du talar om, en nära anhörig deltar i denna "svarta tranedans", hon också, sedan över ett år tillbaka..... , har skrivit en del om det, även nyligen (juli) och tidigare ..
2010-07-29

  Nanna X
så starkt och välskrivet! tack för en riktig läsupplevelse!
2010-07-29
  > Nästa text
< Föregående

inavlad