Jag skriver från en hängmatta
med en gungande penna som snuddar
en stund vid livets allvar
Jag tänker mig att stillheten ska få
vara en behaglig känsla
Jag fäster ankaret runt ett hjärta
och häller den mjukaste kärlek
att svämma över
Drömmer att jag svävar i en
lummig verklighet
Känner att ensamheten inte är
det som skrämmer
Inser att det är vakenheten
som vågar berusa sin stund
Ser mig omkring, uppåt, glömmer
att det finns ett bredvid och ett
under
Finner att sömnigheten kan vara
en ljuvlig vän
Låter allt få gungas stilla som vore
stunden en räddning
Fäller min penna till ett obrukbart
redskap
Ser vinden lägga beslag på tomma
vita ark
Allt får bli stilla
likt en fantastisk verklighet
eller en verklig fantasi
nuddar doften av nyklippt gräs
vidgade näsvingar
Allt, i en längtan