hur kan man sakna något man aldrig riktigt haft?
hur kan man tro att gräset är grönare på andra sidan,
när man vet att det är lika visset vart man än kommer.

varför vill man ibland bara bort,
börja om från noll igen,
och starta ett helt nytt liv,
när man ändå kommer stöta på konflikter,
vart i världen man än kommer?

varför är vi så fega?
varför vågar man aldrig riktigt säga det man behöver ha sagt.
varför kan man aldrig göra allt det, man behöver ha gjort?
varför har vi inte en himmelsk tillflyktsplats?