Det hade alltid varit något fel på mig. Eller, det var i alla fall vad mina föräldrar sade. Det var väl lika bra att jag lyssnade på dem, jag passade ju uppenbarligen inte in bland folk. Jag tog ett bloss på cigaretten, normalt sett rökte jag inte, inte vanliga cigaretter i alla fall. Det luktade så hemskt om en då. Men nu kändes som ett bra tillfälle att röka. Jag fixerade min blick på Jonathans rygg. Den var på väg bortåt, jag skulle aldrig se den igen. Imorgon flyttade vi. Igen. Till London den här gången. Förhoppningsvis var det bättre än den här hålan i alla fall. Vi flyttade mycket, mina föräldrar och jag. Fast egentligen var det mest jag som flyttade, mina föräldrar var bortresta så ofta ändå.
Vissa ställen var värre att bo på än andra. Det här var ett av dem. I större städer kunde man gömma sig, bli en i mängden. Man behövde inte anstränga sig för att ”passa in”, man behövde inte gömma sin sanna person på samma sätt. Men här var det ett måste. I en liten stad på bara några tusen invånare blev man snabbt igenkänd om man gjorde något som inte stämde in på normen. Mina föräldrar hade hatat mig om jag blivit det. Det var svårt, men jag hade lyckats. Jag var precis som alla andra. I alla fall på ytan.
Jag tog ett till bloss på cigaretten. Jag var nöjd med mig själv, jag hade genomlidit sex månader i den här hålan utan att bli avslöjad. Sex månader i ett normalt förhållande, med normalt festande och utan droger. Okej, inte riktigt. Men utifrån sett hade jag verkat normal i alla fall, och det var det som räknades. Jag hade åkt till närmsta riktiga stad en gång i månaden för att bunkra på förrådet med marijuana och balla ur på äkta storstadssätt.
Jonathan var enda anledningen till att jag överlevt här. Inte för att han var intressant som person, utan för att han var dum nog att bli kär i mig. Han var kär i en person han inte kände, men det resulterade i ett enklare liv för mig i alla fall. Dessutom var han rätt snygg. Lång, smal, typiskt modellutseende med utmärkande käklinjer, en perfekt näsa och varma, bruna ögon. Det var nästan så att jag fick dåligt samvete av att utnyttja honom sådär. Men bara nästan. Dessutom visste han inte om att han blivit utnyttjad.
Det var lätt att dumpa honom. London var fem timmars tågresa härifrån, det skulle bli för dyrt för honom att komma och hälsa på. Det visste han själv. Men jag kunde inte låta bli att tänka att jag gärna fortsatt att vara ihop med honom. Han var en jävel i sängen. Och det var alltid trevligare att ha sex med någon som visste vad man tyckte om. Men det var inte värt det. Jag skulle ligga runt ändå i London, jag kunde inte vänta på honom precis, det var inte min stil. Och risken fanns att han stötte på någon som kände till mig och fick reda på det. Det skulle bara innebära onödiga problem som jag helst slapp. Så det var bättre på det här sättet.
Tankspritt fimpade jag cigaretten, det var dags att dra hem. Mina föräldrar var för en gångs skull hemma, för att förbereda flytten. Jag fick passa mig när de var hemma. De visste att jag inte var någon ängel, men trots det blev de lika sura om jag kom hem försent eller inte skötte mig när de var närvarande. Jag orkade inte bråka med dem, det var bättre att sköta sig nu, annars skulle de balla ur och lämna mig utan pengar nästa månad. Och det slapp jag helst.
Vägen hem var lång, säkert en halvtimmas promenad om jag gick snabbt. Men det gjorde inte så mycket. Våren hade äntligen kommit, all snö var borta och de första blommorna hade börjat kika fram. Jag älskade våren, det innebar att man kunde slänga av sig alla vidriga lager med kläder man hade på vintern, man kunde äntligen gå utomhus i tunna skor och utan jacka. Det passade mig bättre. Jag älskade att kunna ta på mig långa, fladdriga klänningar i siden. Sådana där som gick ända ner till fötterna och pojkarna älskade. De var perfekta. De täckte hela kroppen, men när man gick följde tyget kroppens former precis. På det sättet visade man allt utan att se smaklös ut. Dessutom var de bland det skönaste som fanns.
Hallen var en stor röra. Det var flyttkartonger överallt, folk sprang hit och dit med olika grejer, packade det sista och fyllde flyttbilen. Vi skulle åka tidigt imorgon, så allt skulle vara redo idag. Det enda som fick vara kvar i huset till morgonen var sängarna.
David och Bee sprang runt som yra höns och skrek instruktioner åt flyttgubbarna. De märkte inte ens att deras dotter kom hem. Hopplösa. Jag suckade lite åt dem, och hade egentligen föredragit att gå upp och gömma mig på mitt rum som redan var tömt på saker, men jag visste att de skulle bli galna om de inte visste att jag var hemma i tid.
”David, Bee! Jag är hemma!”
Båda två vände blicken mot mig och smällde av varsitt perfekt leende. Alltid denna image.
”Hej Mary!” Bee sprang fram och gav mig en stor kram. Jag hatade när hon kallade mig vid namn, det kändes fel. ”Jag undrade precis var du var någonstans.”
Jag log ett falskt leende åt henne, fan vad jag hatade den här teatern. Det var bara några år kvar, sedan slapp jag skiten. De skulle tveklöst betala för en lägenhet åt mig, och då var det ytterst sällan jag skulle behöva träffa dem, ännu mer sällan än nu. Och när de äntligen dog skulle jag ha ett fett arv att leva på.
”Jag går upp till mitt rum!” Jag lösgjorde mig från armen som fortfarande hölls kvar runt min midja och började gå mot mitt rum.
”Okej gumman, ses sedan!” Jag ignorerade henne, jag visste precis hur hon såg ut nu, med sitt vidriga, påklistrade leende. Hon hade kunnat vara ganska söt egentligen, om hon slutade med den falska looken. Men det skulle ju aldrig hända. Om det inte hade varit för David skulle hon ha blivit en helt annan människa. Självständig och stolt.
Det var uppenbart varför hon hade gift sig med honom. När hon var ung hade hon varit riktigt vacker. Alla killar hade älskat henne. Hon var skönheten personifierad med sitt långa, röda hårsvall, kraftigt utmärkta käklinjer och nästan lite asiatiska ögon. Jag var en perfekt kopia av henne. David var, inte lika vacker. Men han hade pengar, och makt. Även om Bee hade en imponerande utbildning hade hon uppenbarligen inte kunnat säga nej till det. Jag klandrade henne inte, jag hade inte heller nekat till det. Men jag kunde inte förstå hur hon kunnat sälja sin själ till den ytliga överklassen utan att blinka. Hon var en accessoar som följde med David på alla hans resor, och hon hade aldrig yttrat ens ett uns med missnöje över det hela.
Mitt rum var helt tomt utöver sängen som låg i en hörna, utan ben. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Det fanns ingenting att göra här. Som vanligt när vi skulle flytta. Inte ens en dammråtta att stirra på. Inte för att det brukade vara det, vi hade en städerska som kom och städade några gånger i veckan. Allt för att hålla det så kliniskt och opersonligt rent som möjligt.
Väskan jag bar med mig var även den så gott som tom. Det räckte med det nödvändigaste. Plånbok, mobil, nycklar. Och lite gräs. Jag hade ett litet dolt fack gömt i en av sömmarna i väskan där jag förvarade det. För säkerhets skull liksom. Det hade inte varit helt fel att röka lite nu, men det kanske inte var det ultimata tillfället. Inte med huset fyllt av flyttgubbar. Någon skulle ju definitivt känna igen doften och undra vad som pågick egentligen. En promenad var nog mer passande.
Hallen var om möjligt ännu mer förvirrad än den var när jag hade lämnat den för mitt rum för några minuter sedan. Under tiden hade någon av arbetarna lyckats tappa en låda fylld med ömtåligt porslin och hela arbetskåren hade engagerat sig i det hela. Så nu var rummet fyllt av folk som skrek åt varandra åt alla håll och kanter, den ena skyllde på den andra och ås vidare. Jag suckade och försökte desperat ta mig igenom folkmassan så fort som möjligt.
”Bee, jag tar en promenad!” Utan att vänta på svar nådde jag dörren och lämnade huset med en lättad suck. Jag visste precis vart jag var påväg.
Efter en kvarts promenad in i skogen, som började precis vid huset, var jag framme. Långt bort från alla stigar fanns en underbar glänta. Träden runt den var täta, så att ingen utomstående skulle se vad som pågick där inne. I mitten av den hade det en gång stått ett träd, men det hade fallit för länge sedan och formade nu en perfekt sittplats om man satt på stammen med ryggen mot de gamla rötterna. Nu när våren hade kommit stack det upp små krokusar genom marken lite här och var. Det var helt enkelt perfekt.
Nöjd över att äntligen vara helt ensam satte jag mig tillrätta på trädet och plockade fram gräset ur min väska. Tankspritt började jag rulla jointen. Jag kunde inte låta bli att vara nervös över morgondagen. Man visste aldrig hur det skulle bli på nästa ställe. Förhoppningsvis skulle London vara bättre än det här. Eller, vad som helst var bättre än det här. Det var Onsdag imorgon, lillördag. En benämning jag lärt mig under den korta tid jag bodde i Sverige. Där kallades onsdagar lillördag just för att man skulle ha en till dag att gå ut och festa på.
Jag skulle fira flytten med att gå ut helt enkelt. David och Bee var ändå tvungna att åka bort samma dag. Flyttgubbarna hade fått all information de behövde för att packa upp allt på sina rätta ställen. Hopplöst.
Jointen var färdigrullad och jag grävde fram tändaren med ena handen samtidigt som jag stoppade jointen i munnen med den andra. Gräs var ett perfekt sätt att slippa undan från resten av världen, att slippa alla bekymmer. Det var vad jag älskade med det, man blev så bekymmerslös. Som om inget längre spelade någon roll. Jag skulle tyvärr behöva gå hemåt igen om någon timma. Klockan började närma sig fem och mörkret var redan på väg. Jag kände inte för att gå vilse i skogen ikväll. Det var bara att hoppas att ingen märkte att jag kom hem helt stenad. Inte för att risken var så stor, de var upptagna med annat.
Jag lyckades gräva fram tändaren och tog ett första bloss. Det var underbart att kunna sitta helt ensam, utan att behöva bry sig om någon och bara röka.
Huset var helt tyst när jag kom hem. Försiktigt tog jag av mig skorna och började tassa upp mot övervåningen. Det hela hade inte riktigt gått som jag hade tänkt mig. Jag borde ha vetat bättre egentligen. Det är väl klart som fan att man inte kan tänka klart när man är stenad? Istället för att gå hem efter en timma hade jag fått för mig att det var en utmärkt idé att ta en skogspromenad. Det blev ingen lång promenad, men tillräckligt lång för att jag inte skulle hitta hem igen. Så nu började klockan närma sig midnatt och hela jag var täckt av lera. Om David och Bee upptäckte mig nu var jag körd.
Jag hade precis nått första trappsteget när jag snubblade till och dunkade in i väggen. Helvete. Ett ljud från vardagsrummet fick mig att stelna till och efter någon sekund tändes hallampan.
”Vad fan har du gjort?” David stirrade ursinnigt på mig.
”Uhmm... Jag somnade i skogen.” Värdelös lögn. Egentligen visste jag att jag redan var körd, han visste precis vad jag hade gjort. Förhoppningsvis hade ingen annan som var närvarande här undrat något, då skulle jag komma lindrigt undan.
David tog några steg mot mig, tog tag i en bit av mitt hår och förde det mot näsan. Okej, han visste definitivt vad jag gjort.
”Du har rökt på igen.” Innan jag ens fick tid att svara hade han gett mig en örfil. Det kändes som om hela min kind hade satts i brand, jag bet ihop hårt för att hindra tårarna för att komma. Jag hatade det här, det var så jävla förödmjukande. Inte bara för att det fick mig att känna som en femåring som stulit kakor, utan även på grund utav tårarna som inte kunde låta bli att sippra fram. Jag hatade att gråta, jag gjorde aldrig det. Förutom när David slog mig, det var svårt att låta bli när halva ansiktet brann.
”Är du nöjd nu?” Jag rätade på ryggen och tittade honom i ögonen. ”Det måste kännas bra mycket bättre nu när du slagit mig.” Med de orden lämnade jag honom och gick upp till övervåningen och in i badrummet.
Jag hatade honom. Över allt annat. Det var hans eget fel att jag var som jag var. Det är fan uppenbart att ett barn inte kan växa upp utan föräldrar och med nya barnflickor var och varannan månad. Jävla as. Ibland undrade jag hur jag hade blivit om jag vuxit upp med en annan pappa. Om Bee hade hittat en annan man, en som var helt normal. Om hon hade fortsatt sin karriär som jurist och skaffat sig ett eget liv. Hade jag blivit annorlunda då? Jag skakade bort tanken. Det spelade ingen roll. Jag var fast med ett mäktigt, rikt, as till pappa och en nickedocka till mor. Så var det bara.
Istället för att fortsätta tycka synd om mig själv gick jag fram till badrumsspegeln för att undersöka mitt ansikte. Kinden var alldeles rödsvullen och mina ögon var helt blodsprängda, jag visste inte om det var en eftereffekt av gräset eller av örfilen. Det spelade ingen roll egentligen.
Jag böjde mig ner mot handfatet och satte igång kallvattnet. Lika bra att försöka dämpa svullnaden så gott det gick. Det kalla vattnet kylde ner min brännande kind och fick mig att vakna till lite grann. Imorgon skulle jag slippa dem ett tag i alla fall. De skulle vara borta en månad, David skulle iväg på någons form av tjänsteresa till New York, så de skulle inte höra av sig. Inte för att de gjorde det om de befann sig närmre än så heller. Men ändå.
Med en suck började jag klä av mig för att duscha. Jag hade helst sluppit det, jag var helt slut och imorgon skulle jag bli väckt vid sjutiden på morgonen för att åka. Flyget till New York gick vid fyra från Heathrow och David och Bee ville se till att flyttbilen hittade rätt innan de gav sig av till flygplatsen.
Varmvattnet var skönare än jag trott. Det löste upp mina spända muskler och jag kunde slappna av lite grann. Tankspritt började jag lösa upp tovorna i mitt hår. Det var opraktiskt med långt hår, men jag gillade det. Det gick nästan ner till höfterna i röda, rufsiga lockar. Jag älskade när vinden lekte med håret nu under våren, det gav en lite extra vårkänsla. Men vid sådana här tillfällen skulle jag helst ha velat klippa av skiten och bränna upp det.
Trött räckte jag mig efter schampot. Mitt underbara, svindyra franska schampo. Jordigt och naturligt till doften. Som en daggvåt skog. Underbart, bara underbart.
Nästa morgon var. Hemsk. Nej förresten, det var en underdrift. Det var den vidrigaste jag varit med om på länge. Jag var helt slut, min kind hade svullnat upp och var ingen vacker syn, alla sprang runt och var stressade och jag hade en bilfärd på flera timmar att se fram emot. Toppen.
”Mary!” hörde jag Bees gälla röst ropa från nedervåningen. ”Vi ska åka nu!”
Min blick fördes över rummet en sista gång. Ännu en hem att lämna. Det här var inte annorlunda än några andra, men ändå hatade jag att lämna det. Jag ville hitta ett ställe där jag kunde stanna, där jag hörde hemma. Jag mindes inte ens hur många gånger jag hade flyttat längre. Vi bodde aldrig länge på samma ställe. Rekordet låg på ett knappt år, men det var så länge sedan att jag knappt mindes det. Hur gammal kunde jag ha varit då? Fyra? Fem? Liten var jag i alla fall. Det skulle bli spännande att se hur länge vi stannade i London.
Innan jag lämnade huset grävde jag fram min MP3-spelare ur fickan och satte på spelaren på hög volym.
Davids svarta Jaguar XFR stod och blänkte på garageuppfarten och väntade på mig. Nyputsad som vanligt. Men jag kunde inte påstå annat än att den var snygg, om än lite vräkig. Jag klagade dock inte, det fanns gott om utrymme för benen och baksätet var enormt.
Bee gjorde tecken åt mig inifrån bilen att skynda mig, de började uppenbarligen bli stressade. Sak samma, jag brydde mig inte. I lugn takt gick jag mot bilen och satte mig tillrätta i baksätet. David sade något till mig, men jag hörde inte vad han sade, det dränktes av musiken i mina öron. Han gav upp när han såg att jag inte reagerat och körde istället ut från uppfarten och körde i riktning mot motorvägen. Nu började nästa liv. Igen.