Som barn blev jag van
att gå i cirklar hela dan,
en social underkastelse
med gråtfärdig frestelse
över någon form av samhörighet
tog ständigt över min enslighet.

Redan vid fem längtade jag efter oändligheten,
men jag tillät det inte att hända
av min rädsla för det okända.
Att bekämpa en sådan längtan,
utan ens ett stänk av återhämtan
är mer outhärdligt än någon kan tänka.

Någonstans i min distans
till sällskapslivet var det givet
att min existens saknade balans,
och jag blev knäckt av min upptäckt
av att vara fördömd utav intolerans.
Med överseende till mitt beteende
att cirkulera med ett falskt leende
finner jag mig kryptera fraktioner
av era interaktioner och filtrera
dem sedan, för att placera
mig själv i någorlunda normala
sociala situationer.

Som liten kände jag mig redan utsliten
av bördan att aldrig bli hörd
och vetskap om existensångestens sanna innebörd.
Jag utfärdade sängkammarspel i teatral skala
med ett ständigt återkommande tema;
ifall jag dog, hade folk blivit sentimentala?
Mina sociala ideal är bortom det skeva,
då jag trevar med en konstant surrande insikt
över att jag inte vågar dö, men klarar inte av att leva.