Med dödens andedräkt flåsande i hasorna,
kom livet plötsligt närmare…

Varsamt smekte döden mig i nackens mjuka fjun...
...och livets fullhet exploderade
..framför mina ögon..
...och chockade mina sinnen med sin närvaro.

Där mitt emellan upplevde jag nuet.

Dödens tilltal väckte min själ ..
..och jag blev helt stilla..
... inför livets vidunderliga storhet.

Dödens hemligheter förkunnades ..
...och jag insåg att livet inte kan behärskas..
..livet måste levas…
..upplevas…uttryckas…tas emot.

När döden lade sin tunga näve på min axel..
.. kände jag hur respekten för livets mystiska existens..
.. kröp in i mitt hjärta ..
..och tillät mig att känna tacksamhet..
.. över gåvan som livet innebär.

Dödens närvaro skänkte frid i mitt sinne ...
---och mina ögon öppnades...
... för livets förgänglighet ..
...och illusionen om min egen odödlighet upplöstes…..
och jag var plötsligt fri…
.. fri att vara den jag är...
..och ämnad att vara.

Livets underbara möjligheter uppenbarades ....
..och jag började leva...
.. som jag aldrig levt förut.

Total tillit genomströmmade mig....
...rädslan för döden flagnade från mina inre rums väggar...
...och rädslan för livet sköljdes ut med skurvattnet...
...från de inre korridorernas smutsiga golv.

Frånvaron av rädsla....
.... ekade genom min personlighets tomma salar...
...och min själ sträckte vällustigt ut sig på hela utrymmet...
...och för en kort sekund genomlystes varje vrå av mitt inre.

När jag i mötet med döden insåg att livet är dödens framsida….
...mötte jag min egen blick i dina ögon...
...och vi förstod båda i det ögonblicket...
... vad vi alla bär under alla dessa år….
..som kallas livet…