....När rimfrosten smyger runt knutarna..
drar jag ullet närmare kroppen och ryser..
ljusen jag tände,
 förmår bara jaga skuggorna ...
lite längre in i hörnen...
ulvylen sveper bort tryggheten...
som ullet skapade en stund,
och skuggorna tassar tillbaka...
 ut i rummet igen.
Varför spänns varje fiber i min frusna kropp…
av kylan som lägger sig..
som ett fruset gnistrande stjärnetäcke över min värld.
Varför förmår inte den flämtande lågan...
 fördriva mörkret bort från mina rum.
Varför isas mitt blod ...
när de ensamma klagande rösterna...
tjuter ut sin skräck...
över att förlora kontakten.
Är det rädsla som gör sitt intåg i våra boningar,
våra hjärtan,
när kylan utifrån särskiljer oss…
Den utfrusna,
omedvetna,
ensamhetens rädsla,
att inte känna sig trygg…
omhuldad..
tillhörig..
..att inte veta…
att inte se klart..
att lämnas ensam,
utanför flocken,
utan att accepteras som unikt väsen..
att vara ensam med sin rädsla för att uppslukas,
 förintas..
att inte tillhöra …
Men du är tillhörig
.. varje liten cell i din kropp..
tillhör..
är en del av det större..
alltid..
..inget försvinner
…i tomma intet..
det omvandlas..
omgrupperas..
tar ny form …
och återvänder.
Så låt inte rädslan särskilja dig..
Vet att vi är ett!