När tog du dig obemärkt in? Var va då vakterna som skulle stå på post? Var fanns modern som ömt skulle beskydda mig från allt ont?

Bakom raserade murar kunde du fritt breda ut ditt rike. Nej, du va ingen little pony utan en trojansk stridshäst med väldig styrka. Och du hade kommit för att starta inbördeskrig.

Väl framme, väl inne strömmade ur din buk de skickligaste av krigare. De desarmerade mig lömskt för att sedan störta staden till rasmassor.

Den farligaste fienden verkar i det fördolda. Jag har försökt fånga dig på bild men inte ens med röntgen går du att upptäcka.

Välkamouflerad har du nästlat dig in i mitt innersta och förvandlat det till snårskog och sumpmark. I min själs djupaste skyttegravar ligger du ständigt på lur med aldrig sinande vapenarsenal.

Ibland tror jag att jag vet var du är eller i alla fall var du lagt ut dina trampminor. Vart jag inte ska gå. Men då antar du skickligt ny skepnad för att lura mig ännu en gång.

I ljuv skrud spelar du stundom förföriskt som näcken vid stilla vattendrag. Med toner rena som vitaste snö. Och jag dansar lydigt och lyckligt ovetande.

Tills du för mig ner i djupet.

Och så får jag ännu en gång gästa ditt rike. Smaka på alla de sofistikerade tortyrredskapen.

Sen så låter du mig vila lite –tills händelsen bäddas in i overklighetens dimma.

 Så att du kan lura mig ännu en gång.